Jag hade ofta mer än en aktivitet varje vecka. Jag har prövat på simkurser, slalomkurser, målarkurser, danskurser, hundkurser och mycket mera.
När jag blev äldre kom jag lite in på villospår. Så här i efterhand skulle jag väl kunna kalla det för en tidig tonårsdepression. Jag prövade på mindre bra saker och livet kändes i långa perioder helt meningslöst. Att skada mig själv, psykiskt och fysiskt, blev ett starkt behov. Jag började missa mycket av skolan redan i femman, sexan.
När jag var 13 år inträffade det största jag upplevt i mitt liv. Efter en kort period med en nybliven pojkvän började jag misstänka en graviditet. Jag tror att det var mer en känsla som satte igång misstankarna än själva symptomen. Jag bad en vän köpa ett graviditetstest åt mig då jag själv inte vågade på grund av att min mormors syster jobbade på apoteket.
Samma dag, efter skolan, gick jag hem och tog testet. Jag var ensam och vi hade en barnvakt hemma just då eftersom mamma var på en klassresa med min yngre syster Nadja. Teststickan visade ganska snabbt ett plus. Jag läste om och om igen på beskrivningen och hur uppenbart det än var att jag just fått ett positivt resultat på stickan, så kunde jag inte acceptera detta. Jag stirrade på stickan i säkert en halvtimme och hoppades att pluset skulle försvinna.
Jag hade inte så många känslor när jag till slut insåg att jag var gravid. Vid såna här situationer hamnar jag i chocktillstånd. Jag tänker inte, jag gråter inte. Jag blir fullständigt stum och stel. Så var det just då. Men jag tog mig samman, ringde min dåvarande pojkvän, men han svarade inte då han var på jobbet. Jag skickade ett kort sms: ”Jag är gravid… ”och sedan försökte jag få tag i mamma. Men där hon var fanns ingen mottagning. Mitt nästa alternativ, för att få berätta denna omvälvande nyhet för någon, var min bästa vän. När jag väl fick tag i henne berättade jag att jag var gravid och exakt hur jag kände då minns jag inte, men känslorna var nog ganska mycket i uppror och jag grät säkert floder. Min snälla vän erbjöd sig att direkt komma hem till mig och det är jag evigt tacksam för. Hennes stöd var värt allt i världen denna dag.
Till slut fick jag tag i mamma. Självklart blev det en chock också för henne. Hon frågade mig vad jag ville göra och försäkrade mig om att vilket val jag än gjorde så skulle hon stötta mig. Mamma kände mig alltför väl, hon visste att jag aldrig skulle klara av en abort. Jag minns en särskild sak hon sa i telefonen just då, att om jag ville så skulle allting bli bra. Vi kunde ta upp en spjälsäng på mitt rum. Det var en otrolig lättnad för mig. När folk idag frågar mig varför jag valde att behålla mitt barn trots att jag var så ung så svarar jag att ”Jag känner mig själv så väl att jag visste att jag skulle klara av en mammaroll mycket bättre än en abort.” Min pappa var nästa person att få höra om min graviditet. Jag minns inte riktigt hur det samtalet gick till, bara att han skrattade efter ett tag och sa att han minsann fick bli morfar tidigt.
Jag gick igenom en hyfsat problemfri graviditet och tycker att jag fann mig i situationen ganska bra. Jag tog min skolgång på ett mycket större allvar än någonsin tidigare. Jag dagdrömde ofta om hur framtiden med mitt barn skulle se ut. Att jag skulle stå på mina egna ben och visa alla att jag klarade det här helt själv.
Den fjärde juni 2008 fick jag äran att bli mamma till det mest underbara jag någonsin skådat, min dotter Jamila Jouline Marline. Efter att ha gått 17 dagar över tiden satte personalen på Lycksele sjukhus igång förlossningen. Min mamma var med under hela förlossningen och var ett stort stöd för mig. Mitt andra stöd var min mormor, som jag bodde hos då. Hon kom och hälsade på både före och efter förlossningen.
Jamilas pappa kom och hälsade på två dagar efter. Vi som gjort slut och inte hört av varandra under i stort sett hela min graviditet kom fram till att vi ville ge förhållandet ett nytt försök. Men det höll inte länge och när Jamila fyllt ett år så fann jag mig i situationen som ensamstående mamma. Det var den bästa lösningen för oss alla och det är inte ett beslut som jag ångrar idag.
Först bodde vi hos mormor och morfar tills Jamila var runt åtta månader. Efter det flyttade vi till en kontaktfamilj. Till en människa som stått mig nära under min uppväxt och som varit ett stöd för mig många gånger. Efter att vi bott där i cirka två månader blev vi skickade till ett utredningshem. Det var delvis mitt eget önskemål då jag för allt i världen ville få min egen bostad. Familjehemmet tyckte också att jag var kapabel till att sköta ett eget hem och min dotter. På villkoret att jag hade en stödperson av något slag. Det hade visst inte socialen väntat sig och de kunde inte ge stöd till en egen lägenhet. De ansåg att jag inte kunde bo själv. Att jag behövde en vuxen människa som stöd 24 timmar om dygnet.
Men jag hade ju ”stått ut” i två månaderna på utredningshemmet – skulle det nu ha varit förgäves? Mina föräldrar tyckte, liksom jag, att det hela var totalt knasigt. Socialens plan var nu att jag åter igen skulle placeras i ett familjehem med min dotter, åtminstone tills jag fyllt 18 år. Jag fann det hela väldigt förnedrande och vägrade gå med på detta, nu när jag kommit så långt ville jag inte stå kvar och trampa på ruta ett. Eftersom mina föräldrar inte gick med på att familjehemsplacera mig igen mot min vilja, så var sista alternativet att själv skaffa egen lägenhet. Min pappa fick stå som hyresgäst på lägenheten. Det var en underbar känsla att få inreda min första lägenhet, och att få ha ett eget hem.
Vid det laget blev mitt liv fulländat. Idag bor jag i samma lägenhet. Jag har en pojkvän som är särbo, min nioåriga hund Saga och en liten katt som heter Siri. Jag får påminna mig ibland om hur bra jag har det och hur mycket jag har fått kämpa för att komma hit.
Mitt nästa mål i livet är att ta mig igenom alla nödvändiga studier, skaffa ett jobb som täcker alla utgifter man har som mamma. Idag längtar jag efter känslan att pengarna som kommer in på mitt konto är pengar som jag har tjänat, förtjänat. Jag vill visa för alla att mitt liv inte på något vis är slut nu när jag har barn.
Trots mitt oplanerade ”misstag” tycker jag inte att mitt liv idag kunde bli mycket bättre!
****
Ronja Malmbo, kallad Marlie, är 16 år. Hon går i nian i högstadiet, är ensamstående mamma till Jamila 2 år och har en pojkvän som är särbo. I hushållet ingår nioåriga hunden Saga och katten Siri. Efter examen i sommar hoppas hon på att komma in på samhällslinjen. På fritiden går hon på kurser med Saga, umgås med vänner och skriver på sin blogg, tar långpromenader eller en sväng till lekparken med Jamila
