Mina barn börjar bli stora. Flickorna är sju och nio år gamla – och åren har verkligen flugit förbi. När jag tittar på bilder och videoinspelningar av dem kommer alla minnen. Minnen av en tid som flytt. Vilket är både fint och vemodigt på en och samma gång.

Den brådmogna nioåringen och den tandlösa sjuåringen är helt andra personer än den nyfödda bebisen och den krypande ettåring jag ser på bilderna. Det är en tid som aldrig kommer igen.

En vän sa det så fint: På sätt och vis förlorar vi våra barn varje kväll för att varje morgon få helt nya.

Lyckligtvis har vi alla minnen. Därav minns vi våra barn från alla olika epoker av deras uppväxt. Minnen som vi sedan förmedlar vidare när de blivit äldre. Tänker man efter är det verkligen en väldigt fin gåva att kunna ge till sina barn. Fotografier, videoinspelningar, tekningar och små kort, är alla små guldkorn. Guldkorn som tillsammans berättar om vilka de var och är.

Skaffa din Minnehage här!

Johanna tappade sin fjärde tand 3 oktober 2011. Minnet finns sparat i hennen Minnehage.

Goda intentioner
Då jag var gravid tog jag bilder av magen varje vecka. Jag skrev och antecknade flitigt, dokumenterade och tog vara på allt som hade med min graviditet att göra. Jag köpte till och med fina böcker där jag skulle limma in och samla allt från födselsannons till gratulationskort. Och jag köpte läckra fotoalbum till bilderna.

Det stannade vid dessa intentioner och inköp. Jag hade helt enkelt aldrig tid! Nio år senare ligger allt fortfarande i kartonger eller lagrat på min pc. I skrivande stund har jag till exempel 15 049 bilder.

Var blev minnena av?
Jag har sparat på så mycket, men herregud så mycket jag också glömt. Nyligen tappade min sjuåring, Johanna sin ena framtand. Det är den fjärde tanden hon tappat. Men när var det nu hon tappade sin första tand? Ärligt talat så minns jag inte. För jag har glömt att anteckna det.. Precis som om jag inte minns exakt när hon log för första gången eller tog sina första trevande steg. Anteckningsböckerna har blivit liggande i sin låda medan hårddisken fyllts på med en stadig ström av nya bilder. Småbarnslivet har helt enkelt tagit ut sin rätt och vare sig tiden eller orken har funnits för att fullborda mina ambitioner.

Jag föll direkt för Minnehagen. Det är lika genialt som det är enkelt. Först och främst tycker jag om tanken om att odla sina minnen. Den är på ett vis vacker och poetisk. En hage som gror och växer sig stor och grönskande med åren. Dessutom gillar jag att mina barn får en egen personlig e-postadress som man kan sända minnena till. Jag gillar också det faktum att lika enkelt att lagra ett minne som att posta på Facebook.

Karine Næss Frafjord, Chefsredaktör för Sandviks Föräldrarportaler

Det är aldrig för sent
Jag skulle verkligen tyckt om att bli gravid idag! Då skulle jag dokumenterat hela mitt barns ”resa” i Minnehagen. Från den första veckan i magen och genom hela uppväxten. Bilder på magen, ultraljudsbilder, anteckningar och tankar.. Som tur är, är det aldrig för sent. Minnehagen passar lika bra för stora barn som för små och mina har fått varsin Minnehage. (Jag har förresten också skaffat mig en egen – det händer ju mycket även i livet som vuxen..).

Jag började med att lägga in alla bilder som jag redan hade av barnen på mobilen. Den stolta fotbollsspelaren med sin första medalj. Den trötta flickan med nallen under armen. Den smånervösa scouten bärandes på sin sovsäck. Bilder, videos, citat och guldkorn – de säger ju så mycket kul de små.. Efter att ha provat Minnehagen under ett par veckor är jag helt frälst. Nu postar jag regelbundet på mina flickors Minnehagar och hagarna gror och växer för var dag. Jag gläder mig till att tilsammans dela alla minnen med mina barn när de är vuxna!

Johannas Minnehage

Men tillbaka till den tandlösa sjuåringen. I går kväll i samband med tandborstningen, filosoferade hon. Och jag fick ett nytt guldkorn till hennes Minnehage: "Mamma, är det DU som er tandfen?" – Nej, svarade jag utan att kryssa mina fingrar. Sjuåringen kikade på mig och nickade eftertänksamt. - För det är det pappa som är, tänkte jag och log för mig själv.