Alexandra Pascalidou:krönika

Halvfulla vattenglas som man kan betrakta som halvtomma har vi ju hört talas om. Allt är relativt. Det beror på vad man väljer att se. Vilka man jämför sig med.

Min väninna Rania i Rethymno på Kreta är lärare till yrket och världens bästa mamma på fritiden. Hon har aldrig för bråttom för att föra uttömmande resonemang med sin notoriskt nyfikna, nioåriga dotter Elena. Själv studerar jag dem förundrat när de sitter och konverserar om allt från trottoarkonstruktioner till trattkantareller. När andra mödrar avfärdar sina barns, emellanåt, idiotiska frågor, besvarar Rania allt med en respekt som om hon dryftade något världsomvälvande med USA s president. Om det ringer får det ringa. Ingenting kan avbryta Elena och Rania i deras pågående dialog.

Elenas bästis, Eleonora, bor i ett stenslott med simbassäng och havsutsikt. Eleonoras mamma försvann en morgon till Aten och kom aldrig mer tillbaka. Kvar i stenslottet är Eleonora med sina syskon och sin far som påminner om en mulen novemberdag. Elena och Eleonora leker i prinsessrummet, simmar i bassängen, serveras jordgubbsvåfflor av hembiträdet och när Elena återvänder hem till sin familjs trerummare där räkningarna tålmodigt väntar i en hög och hennes pappa stupar i säng vid midnatt efter ännu en dag på hotellet utbrister Elena: ”Jag vill inte bo här. Jag vill bo som Eleonora. I ett tornrum. Bada i bubbelpool och ha en garderob som man kan gå in i”. Det finns ingen glädjegaranti i pengar, svarar Rania som metodiskt möter dotterns motargument. ”Skulle du föredra att bo i ett slott utan din mamma?” frågar hon retoriskt. Men det krävs mer än så för att övertyga Elena.

Ända sen dottern föddes har Rania regelbundet åkt till ett romskt getto, en campingliknande sophög med slitna tält strax utanför staden. Där springer en massa barfota barn och leker med gamla däck och burkar. Rania lämnar Elenas gamla kläder och leksaker till barnen. ”Varför ska jag ge Elenas kläder och leksaker till Melina?” frågar hon. ”Ni har så ni klarar er. De här barnen har ingenting om de inte stjäl eller tigger.”

Efter Elenas lyxgnäll bestämmer hon sig för att ta med dottern till det romska gettot. De hinner knappt köra in i området förrän den gula Fiaten blir omringad av klättrande, skrikande, halvnakna barn. En mamma med en lång svart fläta, guldringar och en cigarett i mungipan tvättar kläder i brunt vatten. Två män i fläckiga linnen sover under ett träd. Rania öppnar bildörren, barnen backar en millimeter medan Elena skräckslagen sitter kvar med säkerhetsbältet på i bilen. När Rania öppnar bagageluckan utbryter kaos. Ut kommer plastspisen, kastrullerna, dockorna, några noppiga nallar, den pratande papegojan. Barnen skriker och skrattar och sliter i leksakerna, lyriska av lycka. Rania tar ut klädkassarna och räcker dem till några kvinnor som närmat sig. Alla tackar och vinkar farväl. I baksätet sitter jag och funderar över allt som skett de senaste tre minuterna. Elena i framsätet är stum för första gången. Hon fäster blicken utåt bortåt. Ingen pratar. En kvart senare kommer flickans frågebatteri: ”Var sover de? Har de toalett? Under trädet mitt i vintern? Har de toapapper? Går de i skolan? Varför springer de barfota?” När flickan fått alla svar tystnar hon återigen. Utan det minsta mästrande i toner säger Rania: ”Jämför dig med de här barnen istället för att jämföra dig med de rika”.

Att Rania visar världen för sin dotter kan måhända verka enkelt. Men det är inte många föräldrar som vågar lyfta sin egen ostkupa och släppa in lite luft. Det är inte många som vågar sätta sig i en bil och åka till ett slumområde för att ge barnen där en gnutta glädje och sina egna barn en tankeställare. Fler föräldrar borde ger sina barn liknande lektioner i levnadskonst.