Alexandra Pascalidou:krönika

Utsträckta kroppar lojt tillbakalutade i solen. Bossanovatonerna från beachbaren förhöjer känslan av sommar, sol och strand. Vi är på Mykonos med Melina. Hon är tre månader ung och ligger under ett halmparasoll inbäddad i skuggan. Havsbrisen kittlar hennes kind. Hon ler.

 

Plötsligt får någon nys om hennes existens. Det är som om det börjar lukta bebis. En kvinna i grön bikini och bred solhatt hälsar med ett sorgset leende: ”Hej, jag heter Natasa och jag har också en bebis….” buhuhbuhuhu avbryter hon storgråtande mitt i meningen. Hoppas inget ont hänt hennes bebis tänker jag tyst. ”Min bebis har jag lämnat i Aten hos min mor för att kunna njuta av semestern buhuhuuuu och jag saknar den så jag går sönder…” hulkar hon vidare medan jag undrar vad jag kan hjälpa till med. Melina tittar storögt på damen med solhatten och börjar gäspa. (Att bebisar kan vara så oartiga) Till slut kommer damen till saken: ”Får jag terapihålla lite i din bebis? ”Självklart” svarar jag innan hon hinner bryta ihop och sträcker fram min femkilosbebis . Damen håller om henne hårt, nästan nyper hennes små fötter, smeker på kinden, det hårlösa huvudet och tårarna rinner som rulltrappor. Snart samlas folk kring min solstol.

 

Flera har upptäckt min lilla skatt som legat gömd i sand och skugga. Nu ringlar sig en kortare kö av såna som vill tillbe min bebis. Damen med solhatten ropar på sin man som sitter och läser tidningen och dricker iskaffe i beachbaren: ”Nikos kom hit – en bebis!” Hennes make kommer gående i ultrarapid och hans fru frågar glatt: ”Får han också ta på din bebis?”. ”Visst jaja ta bara”… mumlar jag.  Kanske borde jag börja debitera för bebisnypen tänker jag när jag ser den förväntansfulla folksamlingen. Melina ser helt oberörd ut när unga och gamla, mestadels kvinnor, tar och tafsar på henne.

 

När min grekiska kompis kommer som varit i vattnet blir hon skärrad. ”Vad tror ni att barnet är – en offentlig ägodel?” väser hon och alla försvinner. Själv kom jag på mig själv med att oroa mig över baciller och bakterier men inte riktigt våga säga ifrån. Varför inte dela det man älskar högst i världen med andra människor? Det vore väl snålt att vilja ha monopol på Melina?

 

När semestern var över trodde jag också att bebistafsandet var över. Jag inbillade mig att det var en grekisk ovana att ta på allt och alla. Men där misstog jag mig. När jag och min lilla fjäder promenerar i Stockholm kommer vissa fram och smeker henne i ansiktet. Ömt men ändå. Sen springer jag hem och tvättar hennes händer och kinder. Jag har stillatigande tittat på när de har tagit sig friheter utan att våga protestera, utan att höja rösten och ropa: Rör inte min bebis! 

 

För egentligen har man inte rätt att ta på andras bebisar. I synnerhet inte i dessa influensatider när de små stoppar fingrar i munnen och suger på allt de kommer åt. Så nästa gång jag inte vågar säga något vet ni – Rör inte min bebis, tack.

 

Vad tycker du?