Alexandra Pascalidou:krönika

Moderskapet har gjort mig till en vardags-Pavarotti. En trallande trollmor som inte drar sig för att explodera i sång på offentliga platser. Jag som inte ens tog ton i duschen, hör plötsligt mig själv sjunga högt i parker och på bussar. Allt för att min lilla dotter som snart fyller sex månader ska spricka upp i ett lyckligt leende. Att hon lyckas le när jag sjunger i falsett är villkorslös kärlek.

Häromkvällen när jag körde min numera klassiska kvällsrepertoar med
expanderande lungor och vibrerande strupe blev Melina lite molnig. Pappa Johan undrade vad jag sjöng egentligen. Nackdelen med vår lilla tvåspråkiga familj är att när jag och Melina kommunicerar på rena grekiskan exkluderar vi hennes pappa som inte förstår mycket mer än Kalimera och Kalispera. Men han lär sig grekiska barnvisor i rasande fart och ibland hör jag honom sjunga på bruten grekiska: ”Ah konelaki, konelaki xilo pou tha to fas…”

När jag översätter denna grekiska barnvisa som jag och miljoner andra barn växt upp med låter det så här: Åh din lilla kanin du kommer få så mycket stryk…  "Vilken våldsam visa!” utbrister den överbeskyddande fadern. Kulturkrocken är ett faktum.

Plötsligt hör jag mig själv ursäkta låtskrivaren: ”Nja, det är väl snarare
hot om våld, en varning som utfärdas till den lilla kaninen. Om du går till grannens gård åker du på stryk, inte bokstavligt talat utan lite ajabaja”.

Melinas två språk bär två olika sång- och sagoskatter som är starkt präglade av de olika kulturerna. Men jag medger, barnvisan är mer brutal än barnvänlig. Detta tar jag upp när jag häromveckan gästar ett program i grekisk TV. En psykolog som finns på plats förklarar att kaninsången är ett utmärkt exempel på hur man lär barn att skilja på ditt och mitt och respekten för gränsdragningar. Långsökt efterhandskonstruktion.

”Vad sjunger ni i Sverige?” undrar programledaren och jag försöker minnas vad min man sjunger för vår lilla dotter. ”Hej tomtegubbar” är hans favorit men det kan jag inte förklara. Och trollmors vaggvisa går inte att översätta till grekiska för där finns inga troll. Och Mors lilla Olle som gick i skogen med rosor på kinden och blåbär på läpparna, alldeles ensam, skulle missförstås.  I Grekland är det bara vargen i Rödluvan som går ensam i en skog utan blåbär.

Mitt säkraste grekiska kort, som kan få min bebis att stanna upp i ett
tröstlöst ouaaaa  är Tuppvisan. Den innehåller inga våldsinslag men är desto mer förvirrande för mitt lilla frö. Fritt översatt till svenska betyder den:

”När jag går till basaren köper jag en tupp till dig och tuppen kiki riki
kiiii väcker dig varenda morgon”. Sen fortsätter den så i all oändlighet med alla möjliga djur och deras läten. Hunden gav gav, katten miaou, miaou, hönan kokoko, kossan moooo och tuppen kikirikikiii osv. Som ni förstår låter till och med djuren annorlunda på grekiska.

 

Så var det återigen dags för årets stora bokfest. Genom åren har jag varit en flitig gäst på Bokmässan som författare, föreläsare och moderator. Det har varit en inspirerande upplevelse fylld av lärorika, lustfyllda möten med människor från världens alla språkområden.

 

I år tackade jag först nej till att medverka. Som nybliven mamma utgick jag ifrån att det inte skulle funka att lämna henne. Men efter vissa påtryckningar gav jag efter. Melinas pappa peppade och försäkrade att de två skulle klara sig galant utan mig. Frågan
som jag aldrig uttalade var huruvida jag skulle klara mig utan dem.

Några dagar innan resan började jag pumpa mjölk. Brösten tömdes och frysen fylldes. Slutligen pussade och kramade jag mitt lilla frö och satte mig på tåget ner till Göteborg. Överallt såg jag bebisar. Skrattande, skrikande, söta, snoriga, små spädisar. Och här satt jag utan min stora kärlek.

 

Den första författaren jag sprang på, en mästerlig stilist som tilldelats Augustpriset, frågade givetvis var min dotter var. När jag sa som det var, att jag åkt ner själv för att tillbringa en halv dag och en hel natt utan min dotter, började författaren skaka på huvudet. ”Fel, fel, fel” sa hon med fingret i vädret. ”Jag har aldrig lämnat mina barn. Och de är tonåringar” sa hon. Jag svalde hårt. Kom att tänka på barnexperten Louise Hallin som jag mötte häromdagen och hävdade att man som mamma i princip måste sitta ihop med sin bebis i 18 månader. Inte ens för att gå till snabbköpet ska man lämna sin bebis. ”Det är en kort tid av ditt liv och det är ingen uppoffring” sa Louise strängt. Jag nickade och bedyrade att jag inte varit ifrån henne en enda natt sen hon föddes.

 

När jag står i montern och signerar böcker kommer flera läsare med sina bebisar i famnen. Det sliter i hjärtat. Jag ringer min kille som menar att Melina mår utmärkt och sover sött. Hon har druckit mammas mjölk och verkar inte lida av längtan. Har hon redan glömt bort mig?

Snart dyker en Fittstimsfeminist upp. Vi pratar om årets bokskörd och snart halkar vi in på min bebis.”Det är bra. Klipp navelsträngen. Hon har ju en pappa också. En lycklig mamma är en bra mamma” säger kvinnan som själv är mamma. Jag pustar ut. Kanske leder min korta frånvaro inte till världens undergång ändå, tröstar jag mig själv.  Under det fåtal timmar jag vistas på bokmässan är min barnfria eller barnlösa tillvaro det enda kvinnor vill prata om. Det råder delade meningar. Det är både anklagande ajabaja och jamenherregud vilket tidevarv lever vi i?

 

När jag besöker Go'bokens färgglada monter och hälsar på de trevliga medarbetarna får jag en rak höger. Där ser jag Melinas snuttefilt. Den mjuka, ljusblåa med kaninöronen. Hon älskar den. Just nu behöver jag den mer än någonsin. Kanske borde jag köpa en egen. När jag behöver tröstas. För när det kommer till kritan behöver jag henne mer än hon mig. Så känns det när jag återförenas med min lilla sparvunge morgonen därpå. Hon spricker upp i ett stort, tandlöst leende som om ingenting hade hänt. Vad som är rätt och fel vet jag fortfarande inte men jag vet att nästa gång de ringer och bjuder in mig kommer mitt självklara svar lyda: Inte utan min dotter.