När vi väntade vårt första barn var vi helt överens. Vi skulle INTE ta reda på barnets kön. Vi ville det skulle bli en överraskning på förlossningen. Så vid rutinultraljudet i vecka 18 sa jag direkt till barnmorskan att vi inte ville se barnets kön och att hon skulle be oss titta bort om det gick att skymta under undersökningen. Ultraljudet gick bra förutom att vi fick tid för nytt ultraljud kring vecka 32 för att mäta om njurbäckenet (lite förstorat men ingen akut fara). Så än en gång var vi där och kollade på vårt barn. Kändes spännande och speciellt att vi fick lov att ”hälsa på” en extra gång. Men denna gången var det ju ett riktat ultradljud i ”nedre regionerna” så jag kisade med ögonen mest hela tiden för att jag var så rädd att se och förstöra spänningen som vi byggt upp.
Så kom dagen D. Vi var rätt säkra på att det var en kille (alla sa det) så vi kom på namnet Jakob på förlossningen. Det blev till slut akutsnitt och när läkarna drog barnet ur min mage så var det första jag sa: ”Vad blev det för något!? -En tjej!”.
Så blev jag gravid med vårt andra barn. Vi bestämde att vi inte skulle ”kika” denna gången heller. Mannen ville egentligen veta men inte om jag verkligen inte ville. Men i vecka 13 så hände något fruktansvärt i min närhet. Jag som hade varit rätt cool började nojja och kunde inte njuta av min graviditet. Oroade mig mest hela tiden. Och samtidigt försökte jag finnas där för min olycksdrabbade vän och stötta vilket inte var så lätt varken för henne eller för mig, jag hade ju min bäbis kvar. Så det blev lite att jag sköt min graviditet åt sidan. Dagen för rutinultraljudet närmade sig och jag var så rädd för att något skulle vara fel på mitt barn. Jag hade senaste tiden börjat fundera på om vi skulle ta och ”tjuvkika” ändå (för att se om allt var bra). Vet inte varför. Jag trodde väl att det ändå på något konstigt sätt skulle ge barnet en ”tydligare” identitet (inte så politiskt korrekt jag vet). Kanske att jag då skulle kunna förstå att barnet fanns där och mådde bra och att jag kanske skulle kunna njuta sista halvan av graviditeten. Dagen kom och jag var så fruktansvärt nervös. Och i väntrummet bestämde jag mig. Jag vill veta könet om dom kan se det, om inte så fick det vara.
Vi gick in på undersökningsrummet och jag sa direkt att om hon kan se könet på barnet så ville vi veta, men bara om hon är riktigt säker. Hon sprutade gel på magen och började föra dopplern över den. Jag höll nog andan hela tiden fram tills jag såg hjärtat, ett litet fint hjärta och det slog! Direkt släppte den största orosklumpen i halsen och nu kändes det där med kön helt oviktigt. Hon gjorde sina mätningar allt såg toppen ut och så började hon leta.
Hon frågade en gång till: ”Vill ni båda veta?” Vi svarade: ”Ja.” Hon frågade: ”Vad har ni hemma?” Vi: ”En flicka” Hon sa då något i stil med: ”Då blir det snart två! Det är en tjej till”. Härligt! En frisk liten tjej. Direkt frågade jag: ”Hur säker är du på det? Kan du säga i procent eller så? Kan vi få en bild på könet?” Skäms än idag för dom fåniga frågorna.
Hon svarade, förnärmat och surt: ”Jag SÄGER att det är en tjej!” Och så visade hon hur hon kunde se att det var en flicka (jag fick ingen bild dock).
Men jag kunde inte se vad det var hon visade och i samma ögonblick kände jag att detta var rätt meningslöst. Det som fick min oro att släppa var att bäbisen mådde bra. Och det enda den där informationen om könet gav mig var griller om att hon kunde ha sett fel. JAG hade ju faktiskt inte sett det. Och tänk om hon verkligen sett fel och jag ställer in mig på en tjej och så kommer det en kille och jag får en psykos eller förlossningsdepression. Dramatiskt jag vet, men jag kände att jag inte orkade med mer oförutsedda händelser.
Så resten av graviditeten, när vi fick frågan ”Vet ni vad det blir?”, så svarade jag: ”UL-tanten sa att det är en tjej men man kan aldrig vara helt säker. Det kanske är en kille ändå. Huvudsaken är att barnet mår bra.”
Jag fortsatte att skriva namnlistor på både pojk- och flicknamn, köpa neutrala kläder och köpte jag något ”tjejigt” plagg så tvättade jag ändå inte det utan la det i garderoben i väntan på att bli riktigt säker. Men såklart hade den erfarna och duktiga UL-damen rätt, det var en underbar liten tjej i min mage!
Jag vill varken säga att det är rätt eller fel att ta reda på barnets kön om man vill det vid rutinultraljudet. Jag har ju provat bägge varianterna. Men om jag skulle kunna göra om det, eller om jag blir gravid igen, skulle jag inte vilja veta. Och jag skulle aldrig betala eller be om fler ultradljud om dom inte sett det på rutinundersökningen. Med tanke på att det enligt nya rön dessutom kan vara skadligt för barnet med för många ultraljud så tycker jag att man borde sluta med det för ”nöjes” skull. Det är förstås jättebra att tekniken finns om något skulle vara fel med barnet. Men att gå på ultraljud för att få en häftig film, ett festligt julkort till de blivande mor- eller farföräldrarna eller för att man behöver ”förbereda sig” känns ju lite väl hysteriskt. För trots svartgryniga bilder, lyxigare filmer eller ”rätt” färg på bäbisens rum och kläder så kan man aldrig någonsin förbereda sig på vad som väntar när man blir förälder. Och det gäller även andra gången. Och tids nog får man ju veta barnets kön ändå. Är inte det ändå lite av tjusningen med att vänta barn? Att inte veta!
****
Lina Persson bor i Åkersberga norr om Stockholm med sin man Anders och deras två barn Agnes, 2 år, och Astrid som föddes i november ifjol. Just nu är hon föräldraledig men jobbar annars som säljare på en bensinstation.
Linas blogg hittas på:
