Ida 04.11.2008
Fråga:
Hej! Jag har två flickor. En flicka som blir 3 år om en månad och en 4månaders Den stora flickan är på sin lillasyster så snart tillfälle ges. Hon slår, försöker lägga sig på henne, river och skallas. Detta har hållt på hela tiden. Jag orkar snart inte mer. Är glad och längtar när jag ska hämta på dagis men hinner inte dit förrän något händer och den lilla blir ledsen. Det börjar alltid som mys och gos och hon ser uppriktigt glad ut när hon ser sin lillasyster, men sen händer alltid något. Det är som om hon inte kan låta bli att! Det fortsätter när vi kommer hem. Vi ger den stora tjejen jättemycket uppmärksamhet och jag tycker inte att vi har låtit henne "bli stor" bara för hon har fått en lillasyster. Vi försöker ofta att jag lämnar över bebisen till någon annan så den stora tjejen också får mysa med mamma och bli buren osv. Vi brukar säga till bestämt men när det händer så ofta så uppfattar hon nog det mest som vanligt "tjat" som mycket handlar om i denna trotiga ålder. Idag orkade jag bara inte mer (jag blir så ledsen) och skickade upp henne på rummet så hon fick stanna där. Det känns som om vi har provat alla sätt men inget hjälper. Vad ska vi ta oss till? Tacksam för svar . Mvh Ida
Svar:
Hej, du beskriver att er familjesituation är ordentligt ansträngande och att du själv blir både ledsen och utmattad. Det låter angeläget att ni snarast hittar ett sätt som fungerar! Jag tror att storasysters beteende är att sätt hantera en situation som är henne övermäktig. Du skriver inget om hon var en intensiv redan innan det yngre syskonet kom. Var hon det blir, blir situationen ännu mer uppskruvad i den nya situationen. Vi kan utgå ifrån att hon inte vill skada sin syster eller göra sådant som gör mamma och pappa arga. Det bara blir så. Detta är hennes sätt att tala om att hon inte klarar allt det nya som hänt sedan lilla syster föddes. Det låter bra att ni är medvetna om att inte ställa för höga krav utan istället ge positiv uppmärksamhet och bekräftelse till ert stora barn. Det är på den vägen som ni måste fortsätta. Det tråkiga familjemönstret måste ni vuxna bryta – det kan inte barnet göra. Att bli inskickad på rummet som straff och förväntas tänka igenom det ”dumma” man gjort är alldeles för svårt för ett treårigt barn. Det förutsätter en reflekteringsförmåga kring det egna beteendet och dessutom att barnet kan lugna sig själv efter en konflikt. Det brukar ett så litet barn inte klara. Fortsätt att ge positiv bekräftelse och uppmärksamhet. Sätt ord på det stora syskonets frustrerande situation och förklara för henne själv varför hon gör så dumma saker. Försök att ha tålamod och ingjut hopp i storasyster att det snart kommer att kännas bättre.
Varmt lycka till!
Eva