Hej Eva
Jag har en underbar dotter på 2 år och 4 månader och en son som ar drygt ett halvår. Jag ar "hemmamamma" pa heltid och spenderar alltså alla timmar på dygnet tillsammans med mina barn förutom ca 15timmar/vecka då min dotter varit hos en barnflicka medans jag ägnat mig åt lillkillen.
Min dotter har alltid varit tidig i utvecklingen och var först i kompisgänget med att gå, prata etc. Hon har dessutom varit kontaktsökande från början och kunnat charma alla med sina leenden. Sedan min son föddes i januari har dock en personlighetsförändring ägt rum och hon har blivit extremt överkänslig och ibland aggressiv.
Hon ar fortfarande världens goaste och omhändertagande tjej mot sin lillebror (förutom den "normala svartsjukan" såsom några tjuvnyp ibland etc)och allt funkar jättebra när vi är ensamma hemma men så fort vi går hem till någon av våra vänner med barn börjar hon gråta hysteriskt (vi hinner knappt komma innanför dörren, och det här är vänner med barn i samma åldrar som vi umgåtts med i många år)och vill hem. Hon upprepar hela tiden att hon är jätteledsen och det slutar alltid med att vi måste gå hem för att hon skriker helt hysteriskt. Det blir ännu värre om någon av vännerna eller deras barn försöker avleda hennes uppmärksamhet och säga till henne att komma med bort och leka och det fungerar inte heller om jag tar henne i min famn och kramar henne och säger att allt är ok.
Det här är jättesvårt tycker jag för jag vet inte vad det beror på eller vad jag ska göra när det uppkommer? När jag försökt lugna henne med kramar och hon ändå fortsatter att skrika hysteriskt känner jag mig ofta tillslut så frustrerad att jag blir arg på henne och säger till henne att sluta och att mamma måste få träffa kompisar och få prata med några andra än henne hela dagarna. Det har gått så långt att vi numer tackar nej till att gå hem till folk och försöker att istället få våra kompisar att ses pa "allmän mark" tex lekplatsen där allt brukar gå bra och hon håller sig lugn. Vad kan detta bero på?
Ibland får jag känslan av att hon inte gillar när andra människor tar mammas uppmärksamhet ifrån henne för hon brukar också bli väldigt upprörd när jag pratar telefon. Hur kan vi bäst tackla detta? Jag vill ju inte ge upp alla sociala kontakter och tror inte heller att det är bra för henne att vi håller oss helt isolerade (även om det ofta känns som den lättaste lösningen på dagarna).
Ett annat beteende som pågått en längre tid nu är att om någon utomstående ens tittar pa hennes bror i vagnen blir hon jättearg och börjar skrika att det ar hennes bror. Detsamma gäller om någon tittar pa henne i vagnen eller ger henne uppmärksamhet på något sätt - då borrar hon ner ansiktet mot bröstet och ser ut att vilja sjunka genom jorden och börjar gnälla och gråta. Dessutom blir hon väldigt orolig ofta när någon kommer hem till oss och kan ofta säga till dem att gå eller att hon inte vill att de ska vara där (hon gör även detta mot vissa släktingar och kan sedan fortsätta att i princip säga att hon inte vill ha dem där varje gång vi ses).Hänger detta beteende ihop med hennes motvilja att gå hem till folk? Är hon bara extremt blyg eller vad kan detta bero på?
Hon är i övrigt pa helgerna väldigt "pappig" och brukar inte ägna mamma så mycket uppmärksamhet alls men blir som sagt väldigt "mammig" och osjälvständig när vi är ensamma utan pappa (leker nästan aldrig för sig själv utan vill ha mig med hela tiden). Vi har en väldigt "mjuk" stämning i familjen och tror mycket på positiv förstärkning och beröm (inte skrik och hot) och har verkligen försökt tänka på att inte låta henne hamna i skymundan sedan lillebror kom till världen.
Vore jättetacksam för ideer vad hennes betteende kan bero på samt vad vi kan göra för att bygga hennes självkänsla och lindra utbrotten så gott som går. Tack på förhand. Mvh Olivia