Mysan 23.03.2009
Fråga:
Vårt barn är 2,5 år, Hon är världens solstråle och har humor till tusen. Men hon har en vilja av stål och det blir bara värre o värre. Hon provocerar oss hela tiden. När vi säger tex. nej dra inte ner duken fr bordet, då drar hon lite till, då säger vi: Gör du så igen får du gå in på ditt rum. Då sliter hon ner duken, med koppar och dyl.på. Då bär vi in henne på rummet samtidigt som vi förklarar varför. Hon blir jätteledsen, skriker och gråter. Vi säger att hon kan ropa på oss när hon har lugnat sig. Oftast när hon blir så arg säger pappan till henne att -Jag vill inte höra något gnäll från dig du får komma ut när du slutar gnälla och gråta (är detta fel? Är han för hård?) Hon sover sista halvan av natten i vårt sovrum, och hon har börjat ta av sig blöjan på natten för att hon har kissat i den, då sätter vi på en ny torr blöja. Nu har hon börjat vägra sätta på sig en ny, hon säger Nej, sparkar när vi försöker trä på blöjan, det är omöjligt att få på den. Nu har min sambo börjat med att om hon inte sätter på sig blöjan så bär han in henne på sitt rum (under vild protest) och säger att hon får komma in till oss först när hon slutar gnälla och vill ta på sig en blöja, han upprepar att han inte vill höra något gråt eller gnäll. I går när han burit in henne till hennes rum så kissade hon på golvet ( då sa ha - se nu vad som hände, du får inte kissa på golvet mm) Åter igen- Är detta för hårt sätt att hantera problemet på? Efter 5 min hade hon lugnat ner sig och sa - Jag vill ha blöja på mig. Han upprepade då 3 ggr varför vi bli arga och att hon måste ha blöja. Sen fick hon komma in till oss. Min sambo bli samtidigt arg på mig och tycker att jag är för mesig och daltar. Det slutar OFTA med att han sover på soffan och är irriterad på mig dagligen. Är det rätt att säga till henne att gör hon inte som vi säger får hon gå in på sitt rum(aldrig mer än 2-3 min)? Min sambo vill inte fortsätta vårt förhållande och jag har sagt till honom vid flertalet gånger att det är som tuffast mellan föräldrarna just nu. Fram tills barnet är 3-år, han säger att han har veat tro det, men han tycker inte att det blir bättre, vi tjatar om allt och har nästan inget sexliv. Är det verkligen dags att ge upp, har han rätt ? Han säger att han inte vill mer. Jag tror att det beror på att vår dotter tar all vår energi och ork, samtidigt som hon är den underbaraste och finaste, roligaste och omtänksammaste. Innan hon föddes hade vi det jättebra. Vad skall vi göra, mitt hjärta är på väg att brista. /Mysan
Svar:
Hej Mysan,
Det låter verkligen som en mycket jobbig familjesituation för er alla tre. Det kan säkert vara svårt att hålla isär de olika problemen och veta hur de påverkar varandra.
Ett 2-2,5 årigt barn är i en utvecklingsfas då de starkt hävdar sin egen vilja och testar de olika gränser som de vuxna sätter. Detta är en nödvändig del av barnets utveckling och en ganska så jobbig period för föräldrarna. Om er dotter inte tar till sig det verbala budskap ni ger henne måste ni använda era händer också. Stoppa henne från att dra ner duken genom att lugnt gå fram till henne och lyft henne därifrån och övertyga henne att ni kommer att hjälpa henne att göra som ni säger. Fast hon inte vill. Försök att hålla bort er egen ilska eller irritation eftersom den bara stressar henne. Avled henne sedan genom att erbjuda något annat att göra. Det viktigaste är att ni lugnar henne och stoppar henne från att exempelvis dra ner duken. Att gå in på sitt rum och tänka igenom ”det dumma” som man gjort är alldeles för svårt och abstrakt för ett så litet barn. Hon behöver er närvaro och ert lugn för att lugna sig! Sen behöver hon er hjälp att ”göra det bra igen”, exempelvis genom att vara med och torka upp kisset. Som förälder har man ofta hjälp av att barnet vill vara duktigt och få beröm. För mycket negativ uppmärksamhet är tungt och svårt för barnet och kan leda till en ond cirkel av trots och tillsägelser.
Du berättar också att relationen mellan dig och din sambo har förändrats och att han inte vet om han vill fortsätta att leva tillsammans med dig. Jag gissar att det leder till att stämningen stundtals är spänd och att ni känner er stressade. Denna stämning påverkar också er dotter och gör henne sannolikt ännu mer provocerande. Försök att vänd situationen med er dotter så att hon får mer positiv uppmärksamhet. Önskvärt är säkert också att ni föräldrar får lite egen tid och en chans att prata igenom både era roller som föräldrar och som kärlekspar. Att separera är ju ett stort dramatiskt steg.
Hoppas att ni snart kan vända den negativa situationen!
Lycka till!!
Eva