Maria 01.01.2010
Fråga:
I somras, när vår son var två år och en månad, fick vi en dotter. Hon är nu 3 1/2 månad. Innan hon föddes hade jag många tankar på hur vi skulle göra för att vår sons tillvaro inte skulle ändras alltför drastiskt, och för att han inte skulle behöva känna avundsjuka. Jag tycker att vi, i stort sett, har fungerat som vi hade tänkt oss. Vi försöker att, så ofta vi kan, göra saker med bara sonen. Exempel på det är att han är med mig och lagar mat, oftast, på eftermiddagarna, vi sitter och läser sagor för honom, leker, kramas massor. Vi har också tid tillsammans med båda barnen då vi sitter tillsammans och myser, är ute och leker och bara umgås som familjer gör. Självklart blir det också tid som, särskilt jag, måste lägga på i huvudsak lillasyster. Vid amning t.ex, men storebror får då gärna sitta bredvid. Jag känner inte att han någonsin behöver känna sig undanskuffad, men givetvis har hans liv förändrats sedan han blev storebror. Nästan direkt när vi kom hem från bb började han slå sin syster, rakt över ansiktet så hårt han kunde. Till att börja med tog jag honom då i mitt knä, kramade honom och förklarade att man absolut inte får slå; "I vår familj kramas vi". Efter ca 1 1/2 månad kände jag att jag var tvungen att byta taktik. Uppenbarligen fungerade inte min strategi, och jag ville inte göra så att han kände att han fick en belöning i form av extra närhet när han slog henne. Han får verkligen mycket närhet ändå vid andra tillfällen. Till att börja med sa jag istället bestämt till honom, med arg röst, "Nu ska du sluta slå lillasyster. Mamma och pappa kommer att bli arga om du gör det nu, man får aldrig slå". Hans slag mot hennes ansikte fortsätter (trots att vi inte törs lämna dem ensamma). Han tar så ofta han kan chansen att smälla till henne och när vi ser det skyndar han sig ofta att slå några gånger extra innan vi hinner ta undan honom. Den senaste tiden har jag blivit mer och mer frusterad, jag vet inte hur jag ska tackla den här situationen. Jag tar undan honom in på hans rum och säger, väldigt bestämt, till honom att han gör fel. Nu ikväll slog han henne, när hon satt i pappas knä, rakt i ansiktet. För första gången med knuten näve. Jag trodde inte ens att tvååringar slår med knuten näve. Jag blev tokig! Jag lyfte honom därifrån, sa med hög och arg röst att "Nu är det sista gången! Du ska aldrig mer slå. ALDRIG!". Jag la honom på en soffa i ett annat rum, sa åt honom att han inte fick gå därifrån. Han grät fruktansvärt, jag grät nästan också och gick runt, runt i rummet bredvid och visste inte vad jag skulle göra. Jag gick tillbaka in till honom, sa åt honom, igen, att han aldrig mer får slå. Sen satte jag mig bredvid honom, sa "Nu går vi in till lillasyster och säger förlåt och ger henne en kram, sen går vi tillbaka hit till soffan och pratar du och jag". Han grät massor, tårarna och snoret rann. Vi gick fram till syster, han sa inte förlåt men gav henne en försiktig kram. Efter det var han väldigt känslig, han och jag satt tillsammans i soffan och jag hade en stor klump av ångest i bröstet. Nu vet jag verkligen inte hur jag ska bete mig. Inte kring just det som hände i kväll, utan över huvud taget. Jag mår så dåligt över det här, för båda mina barn. Det värker i mig av ömhet till min son, jag vill veta varför han gör såhär och hur jag ska tänka och göra. Jag tycker så synd om min dotter som så ofta får dessa smällar utan att kunna göra något för att försvara sig. Lilla tjejen! Jag är en otroligt kramig och kärleksfull mamma, men också väldigt konsekvent och bestämd. Barnens pappa är ganska likadan och vår syn på uppfostran stämmer väl överens. Vi är 36 år gamla och jag arbetar som lärare och anser mig ha stor erfarenhet av barn. Hur ska vi göra?
Svar:
Hej!
Så tufft ni har det. Av din beskrivning att döma låter det som ni gjort precis allting rätt och ändå händer det som ni verkligen ville inte skulle ske. Er lille son gör gång på gång det han ABSOLUT inte får göra, slå sin lilla baby-syster i ansiktet. Jag gissar att stressen i familjen är ganska hög. Och på något vis är det nog den som får hjulet att fortsätta att snurra. Er son gör dagligen erfarenheten att ni inte kan stoppa honom från att göra det han med 100%-ig säkerhet vet att han inte får göra. Det stressar honom att han har den makten. Hans beteende skriker: ”stoppa mig!, stoppa mig!”
Jag gissar att både du och din man plågas av den vanmakt ni visar, och det blir ännu mer bensin på brasan. Ni måste kunna stoppa er son! Kanske var den urladdning ni hade för 2 veckor sedan en tillräcklig markering för att ni därefter kan signalera och också säga till er lille son att: ”jag ska hjälpa dig att aldrig göra de där dumma sakerna igen.” Ni får fånga hans hand så fort han är nära lillasyster, hon får vara ur räckhåll för storebror tills ni med lugn röst kan säga till honom att ”jag vet att du inte kommer att ta hårt i din lillasyster, du är en snäll och go storebror.” Hela ert beteende, med röst och kroppsspråk, måste övertydligt visa att ni har kontroll över situationen.
Det är inte lätt eller snabbt fixat, men det måste gå!
Vänliga hälsningar!
Eva