Beräkna utifrån första blödningsdag i senaste menstruation
Anna 06.06.2010
Fråga:
Hej Eva. Jag har en son på drygt två år, som för det mesta är helt fantastisk men den senaste tiden har han fått en otroligt stark vilja. Jag och min sambo(dvs pappan) har lite olika idéer om hur man skall handskas med detta och kan inte riktigt komma överens. Som exempel kan vi ta gårdagskvällen, klockan är halv sju och det är dags att bada, sonen älskar att bada och gör det varje kväll, när pappa berättar att det är dags att hoppa i badet är sonen mitt uppe i en lek i sovrummet och vill absolut inte avbryta för något bad. Pappa föreslår att de ska leka en liten stund till och sedan bada men det går inte hem. Sonen skriker och gråter när pappa ändå, efter en stund, försöker ta av honom kläderna och tillslut kommer han springande till mig som står i köket och diskar. Jag tycker det vore helt naturligt att hoppa över badet denna kväll och fortsätta leka en stund innan läggdags istället men min sambo tycker att vår tvååring bestämmer för mycket och att han har börjat lära sig att han kan manipulera oss med sitt skrikande så det är bättre att fullfölja det som planerats från början, dvs bada. Detta är bara ett exempel av många på samma problem. Vad tycker du att vi ska göra? Ska vi försöka ha en bestämd strategi för denna typ av problem eller ska vi bara köra på med en salig blandning av lösningar? Det är så svårt när man tycker olika och inte hittar någon gemensam lösning. Några bra tips vore helt underbart! Hälsningar från en kluven mamma
Svar:
Hej! Tänk så mycket egen vilja det finns i en så liten kille! Ni hjälper honom bäst genom att gemensamt hålla kvar vid det ni sa från början. Det är klart att man ger sig vid något enstaka tillfälle, men huvudlinjen bör vara att ni föräldrar sätter tydliga och gemensamma gränser och att ni hjälper er son att klara av dem. Det blir extra angeläget att hålla ut om diskussionen/utbrottet varat en stund. Om ni föräldrar ger med er då lär sig er son att det verkligen lönar sig att skrika och bråka för att få igenom sin vilja. Och det vill ni ju inte. Det uppstår alltid situationer då ni föräldrar har olika åsikter, men den diskussionen får ni ta när sonen inte är närvarande. Gå helst inte in och säg "ja", när den andra föräldern sagt "nej"!! Det uppfattar barnet som om att man inte behöver bry sig om vad den förste föräldern sa. Och det vill ni ju inte heller, antar jag.
Lycka till!
Eva