sofia 22.08.2010
Fråga:
Min och min mans son är nu 20 månader gammal. Han har alltid varit mycket mammig. Vi har trott att detta ska gå över eller i alla fall bli bättre med tiden, men än så länge har det bara blivit värre. När han var bebis var det bara jag som fick bära och han ammade varannan timme dygnet runt de tre första månaderna (till och med varje timme under en kortare period), vilket inte gav mycket utrymme till min man att vara delaktig. När det blev glesare mellan amningarna var det ändå jag som skötte all omsorg. Dels för att min man inte har lika stort intresse som jag har i dessa uppgifter och dels för att det kändes jobbigt för honom att inte vara omtyckt av sin son. Jag var föräldraledig tills vår son var drygt 13 månader. Efter det var min man föräldraledig i fem månader. Jag fasade inför den här tiden, men dessa fem månader gick över förväntan. Även om vår son var lika mammig som tidigare när jag kom hem från jobbet så funkade dagarna ändå okej när jag inte var där. Under de sista två veckorna av pappaledigheten märkte jag dock att vår son började tycka att det blev ännu jobbigare när jag lämnade honom på morgnarna och han kändes ledsen och nedstämd på kvällarna. När vi båda gick på semester slutade vår son helt och hållet att acceptera sin pappa. Jag tänkte att han bara vaktar mig för att han tror att jag när som helst kan försvinna igen, och att så länge min man är i närheten så tolkar vår son det som att risken är stor att han ska bli lämnad ensam med sin pappa. Jag trodde att det skulle ta ett par veckor sen skulle han ha slappna av och njuta av att ha båda sina föräldrar närvarande. Vi hoppades att pappaledigheten skulle föra med sig att vår son blev mindre mammig, men det blev tvärt om. Det släpper inte. Nu har vi varit tillsammans hela familjen i 6 veckor och under denna tid har vår son varit som ett plåster på mig så fort hans pappa är i närheten. Min man får inte komma nära, inte prata med honom, inte prata med mig...vår son gnäller, slår sin pappa, drar mig bort från honom, kränger sig ur hans famn om han blir upplyft eller kramad. Han visar på alla sätt som går att han inte vill ha med sin pappa att göra. Nu har vi precis börjat skola in vår son till förskolan. Han visar att han blir ledsen när jag går och kan vara ledsen framåt eftermiddagen när han börjar bli trött och hungrig (sover bra men äter dåligt på förskolan), men större delen av dagen är han ändå nöjd och leker. Han visar inte samma panik i att bli lämnad på förskolan som att bli lämnad till sin pappa. Låter det här som vanlig mammighet eller har det gått för långt? Går det över av sig själv eller ska vi agera - och hur agerar vi för att det ska bli bäst för vår son? Vissa av våra vänner tycker jag ska vara borta hemifrån någon vecka för att vår son ska bli tvungen att börja lita på sin pappa...men för mig (och min man) känns det som att det bara skulle bekräfta det han redan är rädd för: att pappa = risk att mamma lämnar. Tänker vi fel?
Svar:
Hej! Du beskriver en "mammighet" lite utöver det vanliga och det låter angeläget att ni hjälper sonen med den. Jag utgår ifrån att er son har det bra hos sin pappa och att hans reaktioner inte är ett resultat av att det är obehagligt att vara tillsammans med honom. Du beskriver ju också att pappaledigheten gick bra. Är det något i samspelet mellan dig och er son som gör att han har svårt att klara av att vara utan dig? Behöver han en extra tydlig försäkring från din sida att du finns för honom när han så behöver? Det låter lite bekymmersamt att han kan var ledsen ända fram till eftermiddagen efter att du lämnat honom på förskolan. Hoppas att det lugnar sig då inskolningen är över.
Det måste ha hänt något i samspelet mellan er alla tre i familjen som gör att sonen kastar sig över dig då hans pappa är i närheten. Jag gissar att han uppfattar att ni inte vill att han ska reagera så. Och kanske just därför gör det, eftersom han är i trotsåldern. Vad händer om du lugnt överlämnar sonen i hans pappas famn? Stoppar alla ansatser att göra pappan illa och lika lugnt säger att du kommer att prata med pappan fast sonen inte vill? Det jag menar är att ni vuxna måste ta kommando i situationen och med ert agerande visa att ni kan umgås alla tre samtidigt i familjen. Förmodligen får ni stå ut med en hel del skrik och protester från sonens sida innan ni uppnått en ny balans i föräldraskapet. Om du skulle åka iväg skulle samspelet sannolikt inte förändras så mycket. En förändring kräver att ni alla tre är närvarande. Du tar ett steg tillbaka och din man tar ett steg fram. Du får säkert vara övertydlig då du visar sonen att pappas famn är lika bra som din.
Lycka till!
Eva