Sandra 23.11.2010
Fråga:
Hej Eva! Jag är en mycket trött och för tillfället smått desperat trillingmamma. Våra tre pojkar är nästan 2,5 år nu. En av dem är "ledaren" i gänget. Han är den aktive, lätt rastlöse, den som tar för sig. Han är tuff utanpå, men på sista tiden har han blivit väldigt otrygg. Han söker ständigt bekräftelse och då helst av mig. Om jag inte är där så duger pappa. Bröderna är håller mer låg profil och är ganska tålmodiga, på något vis accepterar de att det är så här. Det stora problemet som jag ser det nu är att jag och pappan har olika uppfattningar om hur vi ska hantera honom. Jag är mjuk och kärleksfull, pappan mer auktoritär. Ju mjukare jag är mot barnen, destor hårdare blir pappan och tvärtom. Nästan lite "good cop, bad cop" och så vill jag verkligen inte ha det! Vi försöker resonera om detta hela tiden men slutar ofta i meningskiljaktigeter. Pappan tycker att pojken behöver tydliga gränser. Jag tycker att han har en poäng med det men att det viktigaste är att han känner sig älskad och trygg. Nu har det gått så långt att barnen utnyttjar min snällhet trots att jag försöker vara tydlig och konsekvent. Jag är så arg på mig själv för att det har blivit så här! Jag känner att de andra pojkarna kommer lite i skymundan. Det bästa är när vi delar på dem och tillbringar tid med ett barn åt gången, då är alla mycket lugnare. Då slipper de konkurrera om uppmärksamheten. Men det är svårt att få tiden att räcka till för att göra detta så ofta vi skulle vilja. Ett annat akut bekymmer är nattsömnen. Pojkarna har precis flyttat till vanliga sängar, efter att de börjat klättra ur spjälsängarna. Tidigare somnade de alltid själva och sov hela natten. Nu får vi sitta hos dem tills de somnar (för att de inte ska springa iväg) och de vaknar flera gånger per natt. Då går vi in till dem och sitter hos dem tills de somnar om, eftersom det blir för trångt med alla tre i vår säng. Min och makens sömnlöshet börjar verkligen ta på krafterna och han tappar lätt tålamodet framåt morgontimmarna, och vi får påminna varandra om att vara lugna och konsekventa och ge beröm till barnen när de stannar i sängen. Är det normalt att barn som alltid har sovit bra helt plötsligt börjar vakna flera gånger varje natt och ropa på mamma? Vad kan ha orsakat detta? Oj, det här blev ett långt och ostrukturerat brev men jag hoppas verkligen att du kan ge mig ditt perspektiv på mina bekymmer! Stort tack på förhand. Vänliga hälsningar Sandra
Svar:
Hej! Vilken intensiv familjesituation! Alla vi som fått ett barn i taget kan nog inte riktigt, in på skinnet, förstå hur det är att få tre barn samtidigt. Det är klart att ni i perioder måste bli mycket trötta, samtidigt som det sannolikt har varit de mest utmanade och fantastiska åren i ert liv. Er lilla "ledarkille" låter som en aktiv pojke som är osäker på vad som gäller. Är det pappas eller mammas ord som styr? Det låter dessutom som det blivit en polarisering mellan er föräldrar så att den enes strategi får den andra att agera mer i motsatt riktning. Det måste ni hitta en väg ur! Era barn uppfattar detta och det gör dem sannolikt både frustrerade och förvirrade. En av er får ta ett steg mot den andres strategi så att ni blir mer samstämmiga gentemot era barn. 2-3 åriga barn är krävande då de intensivt och i massor av situationer testar sitt självbestämmande och trotsar det mesta som föräldrarna säger. Barnets utveckling underlättas då av att de gränser som sätts är lätta att tolka och någorlunda konsekventa. Barn i denna ålder behöver också ofta träna på att klara frustrationer och motgångar så att de trots att de inte får som de vill, kan bli lugna igen.
Hoppas att du och din man kommer fram till att det inte är något motsatsförhållande mellan att vara en kärleksfull och en tydligt bestämmande förälder.
Ja, tyvärr så är det vanligt att ny säng eller nya sovrutiner stör nattsömnen, men det låter som om ni på ett fint sätt hjälper era pojkar att vänja sig vid det nya.
Varmt lycka till!
Eva