Elin 14.09.2009
Fråga:
Hej, Min dotter på tre åt halvt år beter sig märkligt oftare och oftare. Dels är hon extremt rädd för vissa saker, hundar höga ljud etc. vad det gäller hundar så yttrar det sig i ren panik även om hunden är långt bort. Det blir värre och värre och börjar bli lite av ett problem när man promenerar ute. Men något som oroar mig mer är att hon periodvis innesluter sig helt och inte går att få kontakt med utan hon sitter och låter(gnyr). Detta utlöses när det är något som hon inte tycker om(kan t.ex. vara när hon inte får ha den leksak hon vill ha). Det går då inte att prata med henne, distrahera henne eller på något sätt kommunicera med henne. Sen efter kanske en timme (eller mer) så är allt plötsligt som vanligt igen och hon är helt glad igen och pratar på. Ibland går det då att få reda på vad som utlöste det hela. Detta (både rädslan och kontaktsvårigheterna) har egentligen alltid pågått men börjar bli värre och värre. Det har t.ex. hänt vid flertal tillfällen att de ringer från dagis och säger att hon är sjuk eftersom de inte får kontakt med henne. Min fråga är nu är detta något att oroa sig för? Vad kand det vara? Bör vi söka någon typ av hjälp? För övrigt verkar hon helt som vanligt och är glad och pratsam. Tacksam för råd! /Elin
Svar:
Hej!
Du beskriver att din dotters svårigheter blivit värre och värre, det gör att jag tycker att du ska ta kontakt med er BVC-psykolog.
Barn kan vara rädda för olika saker och ibland kan vi föräldrar av omsorg hjälpa dem att undvika det som skrämmer. Tyvärr blir då budskapet att det verkligen finns anledning att vara rädd, att det där främmande verkligen ÄR farligt. Det vill vi givetvis inte förmedla. Hundrädslan kan ni eventuellt minska genom att först på avstånd, och sen successivt närma er en hund. Gör dottern intresserad genom att berätta lite om hundars olika egenskaper.
Du beskriver vidare att i situationer av missnöje blir er dotter mycket svårkontaktad. Det är givetvis svårt för ett barn att gå så i ”baklås” att förskolan tolkar beteendet som sjukdom Kan ni förklara hennes känslor för henne? ”Du ville ha den gröna bilen, men det gick inte, då blev du arg och lite ledsen. Du är så arg att du inte kan säga något. Jag ska hjälpa dig att hitta en annan rolig leksak…” Det är säker skönt för er dotter om ni kan berätta för henne vad som händer och att ni inte lämnar henna att lugna sig själv.. Jag gissar att hon behöver den där timmen för att lugna sig själv. Med er hjälp kan det säkert gå fortare.
Men som sagt, om ni inte lyckas vända hennes beteende tycker jag att ni ska be om hjälp.
Vänlig hälsning!
Eva