Maria 22.09.2008
Fråga:
Hej Eva, jag hoppas innerligt jag kan få vägledning i denna fråga. Vi har en flicka (adopterad) som vi hämtade från barnhemmet vid 2års åldern. Hennes akt visar på att hon var undernärd under de första veckorna. I barnhemmet "gödde" man henne så att hon skulle börja utecklas normalt. Idag är hon 4år. Vi märker att hon fortfarande äter ohämmat, oavsett vad som bjuds eller när det bjuds. Har hon precis ätit lunch (oftast 1.5-2 portioner) kan hon mycket väl äta igen. I början slutade alla måltider i konfliker då hon hela tiden ville ha mer, vi tvingades neka henne till slut då vi fick rådet att sätta rimliga gränser, 1 portion. Annars utanför hemmet (på bl.a. dagis)äter hon det så mycket som det tillåts. Hon har enorm fokus på mat, koll på vad alla äter eller lämnar på tallriken och lämnar givetvis aldrig något på tallriken själv. Vi är oroliga. Vill försäkra oss om att vi hanterar detta på rätt och bästa sätt. Finns det några experter på dessa frågor? Tacksam för alla råd och rön du kan ge. Mvh/ Maria
Svar:
Hej!
Er dotter har, om jag förstått det hela rätt, bott hos er i två år nu. Det borde vara tillräckligt lång tid för att hon ska kunna lita på att det alltid kommer att finnas tillräckligt med mat till henne. Under hennes vistelse på barnhemmet lärde hon sig sannolikt att de flesta av hennes olika behov tillfredställdes med mat. Hennes behov av exempelvis känslomässig närhet eller intellektuella utmaningar kunde troligen inte tillgodoses tillräckligt, så även den typen av behov tillfredställdes med mat. Nu när hon är 4 år kan ni kanske långsamt hjälpa henne att skilja ut olika behov från varandra. Hur känns det i hennes kropp när hon är trött, vill gosa, har lust att hitta på något nytt eller är hungrig? Går det att skilja dessa känslor åt? Detta är inte helt lätt när man är 4 år så förvänta er inte att hon kan svara på en direkt fråga. Men med er hjälp, där ni får gissa och förklara, kan hon nog på sikt skilja ut hunger från andra känslor. Det är bra att ni begränsar matmängderna för givetvis kan inte alla behov tillfredställas med mat.
Behöver ni experthjälp rekommenderar jag att ni söker er till den barnpsykiatriska mottagningen som finns på er hemort.
Lycka till!
Eva