Per 28.02.2010
Fråga:
Hej! Jag är pappa till en dotter på snart 6 år. Till saken hör att jag och mamman separerade under maj och har väl sedan i dec diskuterat oss fram till att ge förhållandet ett nytt försök. Dottern har sett mycket och hört mycket under separationen men hanterade det ändå utan några tydliga tecken då det var som värst. Nu sedan i dec har det dock gått utför att att någonting särskilt har hänt. När jag säger utför menar jag att hon har utvecklat en rejäl separationsångest och skall alltid veta var en av oss är vid alla stunder. Hon viker inte mer än 10 meter ifrån oss ens i hemmet. På dagis är hon helt fixerad vid tider; när vi ska komma och hämta henne, vem som ska hämta henne, vilka av barnen och fröknarna som är kvar på eftermiddagen etc. Vi har försökt tajta upp det med tydliga strukturer; 3 dagar hos endera föräldern, samma hämtning och lämningstid på dagis men det blir bara värre.... Vad kan vi göra?
Svar:
Hej! De senaste 9-10 månaderna har varit mycket omtumlande för er alla tre och värst för er dotter. När ni föräldrar separerade ändrades tillvaron dramatiskt för henne. Att hon inte då reagerade tydligt kan bero på att hon kände att ni föräldrar hade fullt upp med era egna känslor och inte riktigt orkade något annat. Er dotter uppfattar nu att tillvaron åter håller på att förändras, om än i positiv riktning, och känner säkert att hon behöver ha så mycket kontroll som möjligt. Oförutsägbara förändringar som hon inte själv kan påverka är mycket stressande. Jag tror ni ska uppfatta hennes agerande som en reaktion på de påfrestningar er familj har haft. Försök att prata med henne om det ni gått igenom och se det ur hennes synvinkel, sätt ord på hennes känslor och visa henne att det inte är konstigt att hon har blivit orolig. Sen får tiden och verkligheten visa henne att hon kan slappna av och inte behöver vara på sin vakt hela tiden. Visa, genom att själva vara lugna, att nu kommer det att bli bra.
Vänlig hälsning! Eva