Provocerande son

Hej! Jag har två söner 1 och 3år gamla. Vår treåriga son har alltid varit social och framåt. Han har även alltid haft en stark vilja och från ca ett år har han haft ett hett temperament. När han inte får som han vill så blir han väldigt arg. Han har testat gränser och trotsat nu i ett par år och nu börjar han bli väldigt provocerande. Han börjar ofta provocera när han får en tillsägelse. Detta hände i dag. Jag är inne i badrummet och han säger att han vill bada. Klockan är mkt och jag säger att han kan få bada i morgon för att han snart ska gå och lägga sig. Han struntar i vad jag säger och börjar klä av sig. Jag säger då till honom igen och då räcker han ut tungan åt mig och gör ”pruttläte” med tungan. Jag säger åt honom att jag inte vill att han ska göra så men då gör han det en gång till. Jag vänder mig om och då blir han arg och slår mig i ryggen och går ut från toaletten. Detta är ett typiskt exempel. Ett annat exempel kan vara när jag hämtar honom på förskolan där han går 15 tim/veckan (han sköter sig exemplariskt på förskolan). Han blir först glad att se mig men sedan sätter han igång. Han gör ofta dessa ”pruttljuden” med tungan mot mitt ansikte så att det flyger ut saliv ur munnen och detta ser jag som provocerande och vet inte riktigt hur jag ska bemöta. Att ignorera känns fel eftersom jag vill sätta en gräns att detta inte är acceptabelt. Både jag och min sambo kan bli jättearga på honom men hur arga vi än blir så ”biter” det inte på honom utan han säger bara emot eller fortsätter att räcka ut tungan. Jag vet inte hur jag ska kunna sätta gränser för honom när han ”uppför” sig illa eftersom inga konsekvenser verka hjälpa. Människor i min omgivning brukar alltid säga att jag är så lugn och att jag har mkt tålamod men även mitt kan ta slut. Min son har tagig fram känslor hos mig som jag inte visste att jag hade. Jag kan bli så arg på honom och i vissa situationer har jag blivit mer hårdhänt än vad jag har villat. Jag är förskollärare och har nu fått erfara hur det är att själv ha barn. Jag har en mkt större förståelse för andra föräldrar nu och kan många gånger tycka att det är lättare att ta hand om andras barn än mina egna. När jag var liten var jag en ”duktig och väluppfostrad” och än idag försöker jag vara ”duktig” och vill att mina barn ska vara väluppfostrade, särkilt när jag är förskollärare. Jag försöker ändå hålla isär rollerna och är "bara" mamma när jag är hemma men i huvudet snurrar hela tiden olika reflektioner om varför han gör så, gör jag rätt, hur kan jag göra i stället… Jag vore väldigt tacksam för råd samt litteraturtips om bla socialisering. Jag har även funderat över att kontakta barnpsykolog för att ha ngn professionell att ventilera med (även om jag och min sambo har bra samarbete).