S.A 20.11.2011
Fråga:
Hej! Är en ensamstående mamma till egentligen en underbar go tjej på tre och halvt år. Vi har bråkat konstant i en veckas tid, och det hela har oftas sluta med att jag säger ord som jag inte menar och som kränker henne,skäms jätte jätte mycket för detta, vet att man absolut INTE får göra det mot sitt barn, och tillslut är både hon och jag helt slut och vi sitter båda och gråter på var sitt håll eller tillsammans. Hon är väldigt envis och bestämd, har alltid varit sedan hon började dagis vid ett års ålder. Men ena minuten är hon jättego och vi pratar och har roligt och andra minuten ligger hon på golvet och är hysteriskt arg för vad jag vet ingenting. Jag försöker hålla mig lugn, biter mig i tungan, räknar till 10. Men rätt som det är så kanske hon gör något som får bägaren att rinna över och jag blir fruktansvärt arg (nästan så jag blir rädd för mig själv). Hur ska jag tygla mitt humör? jag vill vara en snäll lugn mamma. Kan tillägga att hon är ensambarn och jag har inga släktingar eller direkta vänner och ingen större kontakt med hennes pappa. Har märkt nu att detta bråkande har påverkat henne negativt, hon är mer arg och irriterad och svårare att få lugn. Mår själv inte så bra då det har hänt tråkigheter med först hennes mormor som gick bort förra julen och sedan hennes pappa som lämnade oss i påskas utan direkt anledning. Vågar jag söka hjälp, tänk om sociala myndigheter tar henne. Upptäckte ett litet blåmärke på min dotters ena arm efter förskolan för några dagar sedan. Är rätt säker på att det är hennes lekkamrat som har nypit henne igen. Men ett blåmärke kan ju misstolkas. Jag har aldrig rört min tjej, men hårda ord är lika illa. Med vänlig hälsning från S.A.
Svar:
Hej! Vilken svår situation ni har! Jag tycker definitivt att du ska be om hjälp. Du har haft en förfärligt jobbig tid då du förlorade först din mamma och sedan blev övergiven av din dotters pappa. Det är inte konstigt om din ork och ditt tålamod tryter. Är man ledsen eller deprimerad kan det också yttra sig i vredesutbrott. Det är bra att du förstår att din dotter påverkas negativt av era bråk. Ni måste få hjälp att sluta med dem. Det kan lätt bli en ond cirkel där barnet testar och testar och provocerar för att ta reda på om föräldern är lugn idag. Kanske kan du hålla dig lite lugn genom att sätta ord på din dotters och dina egna känslor. Berätta högt för henne vad som händer och se alltid till att reparera er relation efter bråken. Ta på dig en hel del skuld för att du inte kan hålla dig lugn. Be henne om förlåtelse för det.
Så mitt råd är att du vänder dig till ditt BVC och psykologen där eller till småbarnsmottagningen inom barnpsykiatrin. Du är inte en "dålig" förälder för att du ber om hjälp, utan tvärtom tar du då ansvar för att din och din dotters relation fungerar bättre.
Vänliga hälsningar!
Eva