Karin 01.01.2010
Fråga:
Hej! Jag har en intelligent och verbal liten flicka på 4.5 år som bor halva tiden vardera hos mig och sin pappa sedan två år. Vi bor båda i en ganska liten by (pappa strax utanför) och har en mycket vänskaplig relation till varandra med lillans bästa för ögonen. Situationen för dottern ser lite olika ut beroende på om hon är hos mamma eller pappa. Jag är omgift och lillan har en kärleksfull och engagerad bonuspappa här och tre äldre bonussystrar som adopterat henne som lillasyster fullt ut. I huset bredvid bor hennes bästa vän och vårt hus är fullt av barn och lek. Både jag och min nya man är lärare och har möjlighet att hämta henne tidigt från dagis... hon har det bra. Det har hon hos sin pappa också, men hos honom är de bara de två. Pappan är förvisso duktig på att aktivera och leka med henne och skjutsa henne till kompisar mm, men det är annorlunda. Till själva frågan: På senare tid har lillan varit väldigt mammig, vilket hon i och för sig alltid varit, men nu vill hon ofta inte åka till pappa för att hon längtar efter mig, gråter när hon är där och vill till mamma. Hon vill sova hos mig och är allmänt kärleksfull, berättar för mig att jag är bäst, finast och att hon älskar mig mest på jorden osv (mina ord till henne:)). För mig är det självklart att ge henne all den närhet och kärlek hon vill ha, sova nära osv. Det gör ont att tvinga iväg henne. Samtidigt vill jag att hon ska vara hos sin pappa, som är fantastisk och naturligtvis har lika stor rätt att bo med sin flicka. Hur gör vi? Ska vi tvinga henne att vara lika mycket hos pappa eller ska hon få komma mer till mig nu när hon verkar behöva det? Snälla hjälp!
Svar:
Hej! Er dotter är efter 2 år helt invand vid att bo halva tiden hos sin pappa och halva tiden hos dig. Det är den naturliga vardagen för henne, och det är mycket svårt för henne att tänka sig något annat. Hon uttrycker att hon vill hem till dig under ”pappa-veckan” men kan inte sätta sig in i hur det skulle påverka hennes relation till sin pappa. Det är den långsiktiga planeringen som ni vuxna måste hjälpa henne med. Självklart vill ni inte att er dotter ska vara ledsen och att ni starkt måste gå emot hennes vilja. Men att låta ett så litet barn ändra boende-umgänges strukturen ni vuxna har gjort upp är ett alldeles för stort ansvar för henne.
Går det att förstå hennes reaktion utifrån någon speciell händelse? Handlar det om att uttrycka sin egen vilja på ett nytt, tydligt vis?
Det är ju inte farligt att längta och sakna och er dotter har massor av erfarenheter av att den förälder som hon för tillfället inte bor hos snart finns tillgänglig igen. Går det att bygga in en ”mamma-stund” under pappa-veckan? Kan ett telefonsamtal överbrygga den starka längtan?
Lita på er vuxna vetskap om att er dotter har det bra hos båda sina föräldrar och att det är stor rikedom i livet att ha djupa och trygga relationer med båda sina föräldrar.
Vänlig hälsning!
Eva