Vår femåring måste byta dagis - inte vårt beslut

Hej!

Vi är två föräldrar som är bekymrade och oroade inför vår sons framtid. Sigge, 5år, går på förskolan sedan februari -06. Han har ingått i samma grupp med barn hela tiden, och dom har jätteskoj tillsammans. När man bor på landet som Sigge gör är det svårt att skapa vänskapsband till grannbarnen eftersom de är så få, i vårat fall är det i alla fall så. Inte nog med det, vi är relativt nyinflyttade med väldigt liten anknytning till bygden, vilket inte underlättar den sociala delen av livet, varken för Sigge eller för oss vuxna. De bekanta vi har fått här kommer från Sigges förskolekontakt. Vi upplever det som oerhört värdefullt att han känner så stor glädje i sin bekantskapskrets, och att dessa barn sedan tidig ålder fått bilda en stor och trygg gemenskap. Han sliter av sig kläderna i tamburen på förskolan, och rusar in till sina kompisar på måndagen för att berätta om vad helgen innehållit. Hela hans ansikte lyser upp och gruppen samlas ofta för att stämma av varandras upplevelser efter ett uppehåll från varandra. Nu har kommunen beslutat att flytta på Sigge och ett antal andra barn till en annan skola, där han inte känner någon. Ingen av hans kompisar ska följa med, han känner inte till miljön och han ska börja förskolan med allt vad det innebär av förändring i en liten killes liv. Allt detta ska ske på grund av ekonomiska faktorer. Man har beslutat detta över huvudet på en liten pojke som har allt man kan önska sig i form av trygghet och social tillhörighet. Kommunen beklagar och säger med myndig stämma ”små barn är anpassningsbara…” Det är en liten tröst för oss föräldrar som kämpar för att vår son ska växa upp med goda värderingar och känna trygghet i rutiner. Jag vill inte ens tänka på den dagen jag ska tala om detta för honom. Hela hans världsbild rubbas. Han har redan en vision om att han och hans kompisar snart ska bli stora och få leka på skolgården. Han ser framför sig hur han tittar in genom rutan på förskolans lokaler och ser sin lillasyster leka därinne. Hela tänket med att barnen ska behandlas som individer försvinner och glöms bort när det handlar om pengar. Min son är en individ, en stark sådan som älskar sina vänner och som skulle göra vad som helst för att få vara kvar i gemenskapen. Detta gäller även hans föräldrar, därför vill jag känna att jag gjort allt i min makt, innan jag godtar ett beslut som kommer att påverka mitt barn negativt å det grövsta. Jag kan inte nog understryka att Sigge inte är en vanlig kille, han är en fantastisk liten INDIVID som älskar livet och det faktum att man får vara bekymmersfri och lekfull när man växer upp. Det tar man ifrån honom genom detta beslut anser jag. Hur fint jag än kommer att lägga fram det kommer han att bli förkrossad och det kommer att sätta spår hos honom. På vilket sätt kan jag inte säga idag, men det känns så fruktansvärt onödigt att riskera en liten frisk och glad pojkes hälsa, när det egentligen inte behövs. Varför förändra något som fungerar så bra? Varför tar man ett beslut som gör att en liten kille kommer att bli så fruktansvärt ledsen, och som kommer att göra att han känner sig så grymt orättvist behandlad? Varför ser man inte att det här bara kan ha negativa konsekvenser? Är barn så anpassningsbara som de påstår? Vi har kontaktat kommun och skola, men ingen förändring av beslutet sker. Vi har kontaktat lokal press och folk förfasas när de hör om detta, dock inte berörda instanser. Vad gör vi nu? Kan du råda oss på något vis? Kan du ge oss lite feedback på om vi tänker rätt här? Barnkonventionens artiklar går stick i stäv med kommunens beslut och följs alltså inte i detta fallet trots att vi i Sverige har ratificerat den. Nu närmar sig våren och vi börjar känna en lätt panik över detta. Snälla svara snarast och ge oss lite kraft att gå vidare. Vi förstår att brevet är långt och komplicerat, men ge oss något att gå på.