Evita 08.12.2008
Fråga:
Hej Eva, När min dotter var 3 och jag väntade mitt andra barn fick jag bröstcancer med påföljande operationer, sjukhusbesök, förlossning och sedan nytt syskon samtidigt som cellgifter när jag tappade håret. En månad efter avslutade cellgifter separerade jag och barnens far och han flyttade direkt. Hon fick vara med om mycket under det där året mellan 3 och 4 år. Nu har det gått ett år till. Mycket är bra, jag har stått stadigt igenom stormarna och tror mig ha förmedlat trygghet. Jag och exmannen bråkar ej, han bor nära och han har barnen halva tiden sedan 3 månader. Men innan vi hade halva tiden så hade jag barnen större delen av tiden och så har det också varit under dotterns första år. Vi har alltid varit tajta. Nu upplever jag att hon blivit ängsligare. Jag har fullt upp och vänner att träffa när barnen är hos pappan och jag tycker att jag försöker förmedla detta så att hon inte skall känna skuld. Hon kan ha svårt att somna hos pappan när hon väl börjar tänka på mig och så saknar hon mig. Så säger hon flera gånger om dagen att jag är hennes bästa mamma. Hon reagerar starkt på om jag blir arg på henne, hon gråter och vill bli tröstad. Undrar hur stor del av det hon känner beror på den ökade turbulensen i vårt liv och hur stor del som är vanliga funderingar för en 5-åring? Vad kan man göra/tänka på? Tacksam för svar.
Svar:
Hej, det låter som 2006 var ett oerhört dramatiskt år för hela er familj! Att få en allvarlig cancerdiagnos samtidigt som en graviditet fortskrider och dessutom ha ett treårigt barn hemma låter oerhört påfrestande. När sedan vuxenrelationen kraschar förändras ju tillvaron i grunden. Har ni hämtat er från allt som hänt?
Kanske var det så att när allt var som mest påfrestande fanns det inte utrymme för något annat än att leva och överleva. Nu när det lugnat sig något, finns det i bästa fall chans att reagera och bearbeta de trauman ni tagit er igenom. Jag gissar att det är vad din dotter gör just nu när hon reagerar som hon gör. Det blir då naturligt att bli orolig och sakna dig då du inte är i närheten.
Jag tror du ska försöka tänka att det måste få ta tid att komma i balans igen. Din dotter har gått igenom att hennes mamma blev mycket allvarligt sjuk och låg på sjukhus, att hon sen såg annorlunda ut, att bli storasyster och hantera den konkurrensen som det innebär. Och slutligen att hennes pappa flyttar ifrån henne och övriga familjen. Det är livskriser som var och en för sig är tillräckliga för att oroa ett litet barn. Hoppas att ni gemensamt kan hitta ett nytt lugn som tryggar både ditt äldsta och yngsta barn.
Ha det gott!
Eva