anonym 11.12.2011
Fråga:
Hej Eva! Behöver någon att bolla mina tankar med! Har en tre årig fosterson som jag haft sen han var ett år. Mycket har hänt sen dess för honom , först hans eget omhändertagande, flytten till oss i familjehem, min skilsmässa ett år senare där jag flyttar med pojken, ett halvår senare flytt till min nuvarande sambo och nu en bebis på detta! Killen är en underbar människa som jag älskar lika mycket som mina tre egna barn. Men , han är krävande, på många sätt. Överaktiv, koncentrationssvårigheter, mycket ängslig, rädd för mycket ex duscha , olika ljud, nya saker och aktiviteter m.m. Det är full fart från morgon till kväll med andra ord . Nu till mitt bekymmer. Jag och min sambo har totalt olika syn på uppfostran . Och framförallt hur den ska utföras och formas. Och detta har blivit ett sånt stort bekymmer så det träter på vår relation. han tycker jag daltar och skämmer bort och jag tror inte på hans uppfostringsmetoder . där man skäller jämt, tillrättavisar allt, kör in på rummet om man inte lyssnar, säger åt barnet att stanna på sitt rum på morgonen för att leka och vara tyst tills andra har stigit upp ( även om det handlar om flera timmar) Jag är så rädd att detta fördärvar mer än hjälper. Jag tycker självklart att man ska gränssätta sina barn , men jag pratar hellre med mina barn hundra gånger än skäller och vad jag tycker kränker. Men då är jag mesig. jag jobbar med familjearbete enligt bbic och tycker det är helt rätt. Att utgå från barnens behov. För mig självklart. Har försökt få min sambo till rådgivning men det går inte, sunt förnuft detta enligt han. Så jag vet inte vart jag ska vända mig och jag vill inte vårt förhållande ska ta slut pga detta.... vad är rätt / fel? Vad hjälper/ kränker? Positiv bekräftelse på det som är bra / Skällning? Avleda ett negativt beteende? Ignorera?
Svar:
Hej! Jag håller verkligen med dig om att det hänt mycket i er lilla fostersons treåriga liv. Mycket som säkert kan göra honom extra stresskänslig och osäker på hur mycket han kan lita på att på att viktiga vuxna finns kvar. Han separerades från sin ursprungsmiljö som ettåring och var då mycket beroende av att du och din dåvarande man kunde ta honom till er. Det låter det som du kunde, men sedan blir det ytterligare en separation då du och din han flyttade ifrån varandra. Försvinner din före detta man ur hans liv då? Därefter blir det en introduktion av ny man och sedan ett fostersyskon, det måste ha lett till att din och pojkens relation förändrades. Varje stor förändring är en påfrestning för ett litet barn. Han utsatthet och känslighet gör honom extra beroende av en lugn och trygg miljö. Det är givetvis ingen bra idé att skälla och negativt bekräfta ett barn. Det är jag övertygad om att din sambo också tycker. Frågan är hur ni ska kunna enas kring gemensamma uppfostringsmetoder. Och minska på bråken er emellan. Har det blivit en polarisering mellan er som gör att ju mer du "daltar" ju mer skäller han och ju mer han skäller ju mer "daltar" du. Det kan du möjligen ändra på genom att bli lite strängare själv. Om det är så att den lilla babyn är din sambos första barn gissar jag att han har svårt att bedöma vilka krav man kan ställa på de större barnen. Det skulle vara lättare om han fick en egen relation till dem. Det viktigaste är att er fosterson inte blir rädd för sin nya fosterpappa. Det är sannolikt inte heller någon hjälp för den lille pojken att ignorera hans beteenden. Han behöver mycket bekräftelse på att du finns kvar för honom och kan hjälpa honom i den nya familjesituationen.
Vänlig hälsning!
Eva