Malena 08.09.2009
Fråga:
Vi har en underbar fyraåring. Hon är långt framme i utvecklingen enligt BVC och förskolepersonal. Kunde hela alfabetet när hon var 3, väldigt välutvecklat språk redan då också, är tydligen extremt långt framme med siffror (säger pedagogerna). Vi märker också att hon förstår så himla mkt, förstår mellan raderna, minns allt man sagt, filosoferar mkt osv. Kort sagt: det är inget "fel" på henne så sett. Och hon är jättego, älskvärd osv. Men i umgänget med kompisar är det problem enl. förskolepersonalen som upplever det som att hennes empatiförmåga inte är så utvecklad som den borde. När hon retar någon kompis (som väl alla barn kan göra) så går hon längre och drar ut på det så långt att de börjar gråta, och medan andra barn då kan "tillrättavisa" henne och säga saker som att det är synd om den andra så skrattar hon bara. När personalen pratar med henne då så vet hon MYCKET VÄL att man inte ska göra så och säger det själv. Jag har sett henne putta en annan som stod med ryggen till, helt oprovocerat alltså när jag skulle hämta på dagis en gång, men annars har vi inte upplevt detta som de beskriver. Vi träffar inte jätteofta andra barn (det är så mkt aktivitet med dagis så på helgen pustar vi ut och det blir mest umgänge med familj, mormor och morfar etc, och bara emellanåt kusiner och kompisars barn). Enligt personalen har de testat "allt" men når inte fram. Vi pratar också mkt om det där med att vara en bra kompis, försöker göra henne uppmärksam när vi läser och pratar om saker som kan väcka empati osv, och samma där hon vet mkt väl vad man bör och inte bör göra. Det konstiga är att när hon tittar på tv så har hon ibland tom. börjat gråta för att det var synd om någon där, så hon kan visst leva sig in. Men tydligen inte på dagis... vad kan vi göra och stämmer det att man bör ha kommit längre i empatiutvecklingen som fyraåring? Jättetacksam för svar
Svar:
Hej
Det är lätt att förstå att ni blir bekymrade av de beskrivningar ni får från förskolan. Frågan är hur ni ska tolka er dotters beteende. Barn utvecklas i olika takt, och ett barn kan mycket väl vara välutvecklad intellektuellt men omogen socialt eller känslomässigt.
I fyraårsåldern börjar de flesta barn kunna byta perspektiv och kunna tänka sig in i hur en annan människa upplever tillvaron från sin utgångspunkt. Men långt innan dess lär sig barn att de inte ska vara burdusa och våldsamma mot sina kompisar. De vet det, därför det har de lärt från oss vuxna. Det är en del av de sociala regler som vi lär våra barn. När nu er dotter, trots att hon vet, är okänslig för kompisarna signaler, måste man fråga sig vad hon uttrycker med detta ”förbjudna” beteende. Behöver hon hävda sig gentemot kamraterna? Är det ett sätt att få uppmärksamhet?
Er dotter skulle säkert vara hjälpt av om ni vuxna kunde sätta ord på de känslor hon har i dessa situationer. Utgå ifrån att hon inte vill vara taskig, utan att det bara ”blir så ” i vissa besvärliga situationer. Du beskriver att er dotter inte tränat så mycket på kamratkontakter, det spelar givetvis också in. Det är också viktigt att förskolepersonalen hjälper henne att göra det bra igen med de kamraterna det varit konflikt. Inte bara säga ett upprepat ”förlåt” utan verkligen hjälpa barnen bli vänner igen.
Lycka till !
Eva