Elisabeth 27.11.2011
Fråga:
Hej, För första gången känner jag mig så villrådig. Jag har två underbara barn. En flicka på 4,5 år och hennes lillebror på snart 2 år. Jag och min man har kännt oss trygga i föräldraskapet och trygga med hur vi uppfostrar och lever tillsammans med våra barn....Men nu är vi båda så osäkra. Vår flicka är en härlig, frimodig, glad och öppen tjej. Men har alltid varit ett försiktigt barn när det gäller det fysiska. Alltid velat hålla handen när hon åkt rutschkana, inte vågat klättra i klätterställningar etc etc. En egenskap som ju känns ganska \"bekväm\" som mamma. Jag har sällan behövt oroa mig för skador. Tvärtom mot sin lillebror som testar sig fram i livet, på vinst och förlust... Vi har försökt uppmuntra fysik aktivitet. Hon har gått två terminer på barngymnastik och \"simskola\" sedan bebistiden. Hon har alltid älskat båda sakerna och sett veckans gympa/sim som höjdpunkten. Tills alldeles nyligen. För två veckor sedan började hon STORGRÅTA på väg mot gymnastiken. Det hela eskalerade så att vi till sist fick åka därifrån. Hon sa som ett mantra att hon ville sluta på gymnastiken. När vi pratade om det hela så visade sig att hon blivit rädd för ett moment i gymnastiken. Och det hjälpte inte att jag lovade vara med och prata med ledarna så att hon inte skulle behöva göra sådant hon tycker är läskigt. Hon vill sluta...Så det fick bli så. Nu på morgonen var det dax för hennes älskade sim, och innan vi hann åka så började hon gråta och ville sluta. Anledningen är fröken börjat ställa krav på att hon ska hoppa från kanten vilket alla andra barn gör, men inte hon. Vi lovade att prata med fröken och att hon inte skulle behöva göra sådant hon inte vill eller tycker känns bra. Och så lade vi det på is tills nästa vecka. Vi stannade hemma idag. Hur ska man göra i detta fall? Ska man puscha/nästan tvinga, eller helt lägga ner och låta henne styra. Kraven på henne kommer ju bara öka hela tiden och i skolan såsmåningom kommer det ju ställas krav och utmaningar hela tiden. Känns lite oroligt i mammahjärtat och jag är så villrådig. Jag vill ju att hon ska känna sig trygg och stöttad i hemmet, men samtidigt ge henne mod och anta utmaningar. Hur ska det gå för henne om hon aldrig vågar? Stort tack för svar/Elisabeth
Svar:
Hej! Det är lätt att förstå att ni blir villrådiga. Utan att veta mer än det du beskriver skulle jag föreslå att ni hjälper er dotter över denna plötsligt påkomna rädsla och stöttar henne att fortsätta på "simningen". Det var säkert helt rimligt att hon fick ert gehör för den kraftfulla protest hon visade gentemot gymnastiken. Er dotter är ju en liten flicka. När hon nu visar samma negativa känslor inför "simningen" undrar jag om ni inte ska tolka det som en fråga från hennes sida. "Klarar jag av detta, fast det känns som jag inte gör det? Jag klarade ju inte av gymnastiken." Förklara för henne att roliga saker ibland känns svåra och oöverstigliga men att man med lite hjälp kan övervinna sin rädsla. Det är ju garanterat så att hennes självförtroende kommer att växa av att hon lyckas fortsätta med en aktivitet som hon tidigare tyckte mycket om. När barn är 4,5 år brukar man kunna förhandla med dem och bäst är det att dela upp "svårigheten" i små delar som en i taget är nästan hanterliga. Exempelvis hoppa i från stegen, hoppa i från sittande och slutligen hoppa i från stående. Jag tror att er fina och frimodiga tjej mår bra av att låna lite självförtroende från er föräldrar och på det viset klara sådant hon inte tror sig om. Det är vikigt att ni föräldrar med röst och kroppsspråk signalerar att ni är säkra på att hon klarar lite, lite högre krav.
Lycka till!
Eva