Ensamstående till en alldeles för mammig och envis 4-åring.

Hej! Jag behöver råd om hur jag ska bemöta min dotters envisa humör. Min dotter har nyss fyllt fyra och jag har varit ensam med henne sen hon föddes. Hennes pappa har aldrig tagit sitt ansvar och finns inte med i hennes liv överhuvudtaget. Min dotter och jag har ett väldigt starkt band, och hon har alltid varit otroligt mammig. Jag känner att det börjar spåra ut nu och behöver bra råd och strategier om hur jag ska hantera situationen. Hon gapar och skriker så fort det är något som inte passar henne, och det är värre nu än vad det någonsin varit. Hon gnäller när hon talar till mig istället för att prata ordentligt, och så är det säkert med 90% av allt hon säger. Hon är världens envisaste lilla tjej och försöker alltid få som hon vill och kontrollera mig. Hon vill att jag ska göra som hon säger och alltid vara nära henne. Hon kan inte sova utan mig och vaknar och skriker på mig när jag inte ligger bredvid. Jag läser på högskolan och försöker plugga på kvällarna men det är omöjligt, och jag får inte sova ordentligt på nätterna. Hon vill att jag ska hålla henne i handen när hon sover och vaknar om jag inte gör det. Hon har aldrig sovit bra. På dagis får de fortfarande slita bort henne från mig varje morgon. Och hon skriker hysteriskt när jag lämnar henne om min mamma ska vara barnvakt. Hon bråkar också numera mycket med min mamma när hon har henne, vilket gör att hon inte orkar vara barnvakt så mycket. Så jag har inte mycket avlastning. Den enda hjälp de föreslagit på bvc är avlastningsfamilj, vilket jag inte är intresserad av. Jag vill inte att någon annan ska ta hand om min dotter. Trots hennes besvärliga humör så står jag alltid på mig, det har jag alltid gjort, jag ger aldrig efter när hon försöker styra och ställa, och jag sätter upp tydliga regler som jag vill att hon ska följa. Jag lyssnar ändå på vad hon säger och försöker tala om på ett begripligt sätt för henne vad som gäller. Vi pratar alltid när det lugnat ner sig efter ett bråk och jag förklarar att hon inte kan få som hon vill, och det är mamma som bestämmer. Hon säger alltid att hon förstår och att hon inte ska göra så igen. Men sen är det jämt samma sak. Hon tycker att allt ska vara så som hon vill ha det. Jag är konsekvent med hur jag uppfostrar henne, men trots detta så känns det som att inget hjälper!!! Varför lär hon sig aldrig?? När jag var på utvecklingssamtal på dagis sa de att hon var det lugnaste barnet de har, att hon lyssnar, är väluppfostrad, väntar på sin tur, leker fint med vännerna och att det märks att jag jobbar hårt och att jag ska vara stolt över det. Då började jag gråta. Jag är väldigt glad att veta att hon faktiskt tar till sig allt jag försöker lära henne. Men varför är hon inte sån när hon är hemma med mig? Vi har alldeles för många konflikter hemma, och jag blir så frustrerad. Varje dag känns det som om jag inte räcker till. Snälla hjälp mig! Vill ändå säga att trots detta så har vi ju en fin relation, jag älskar henne så mycket det bara är möjligt, men önskar att hon kunde lugna ner sig och lyssna på mig. Tack på förhand!