Therese 06.02.2011
Fråga:
Hej Eva, vår glada, friska snart 4-årige kille är blyg av sig. Han står vid sidan av och är tyst i nya situationer/miljöer/där det plötsligt är mycket folk. Om det är något barn som försöker ta kontakt i t.ex lekparken så svarar han ofta inte, utan vänder ner blicken. Detta är i och för sig inget problem, enligt mig. Jag var likadan när jag var liten och försöker inte "puscha" honom, utan låter honom bara vara. Ibland får jag "lägga mig i" och prata åt honom (om det t.ex är en ihärdig pojke som vill ha kontakt och börjar leka med sonen fastän han uppenbart vill vara själv eller om någon frågar honom något och han är för blyg för att svara). Gör jag rätt i detta? En annan sak är att han står tillbaka. Ifall någon av hans kompisar tränger sig före honom i kön eller tar en sak ur hans hand så säger han ingenting. Men jag ser ju att han inte är opåverkad av händelsen så om jag råkar se när något sånt inträffar får jag "lägga mig i" och snällt meddela det andra barnet att "den spaden hade faktiskt Alex, du får inte ta den från honom" osv. Det smärtar mig att tänka på hur många såna situationer han måste uppleva varje dag, på dagis tex, när jag inte är där och kan se och hjälpa honom... Så nu till det jag behöver verkligen behöver hjälp med: HUR kan jag hjälpa honom att få mer självkänsla och stå på sig och säga ifrån? Han har också kort tålamod och bryter ofta ihop om han inte klarar av något på en gång. Då får man försöka lugna honom innan han blivit alltför uppjagad och påminna om att det inte gör något om det inte går, men att han alltid måste försöka många gånger innan han ger upp. Men sådana här känslostormar uttrycker han bara om han är i en fullständigt trygg miljö. Hittills har han inte blivit så arg eller överhuvudtaget visat några starkare, negativa känslor när han varit på dagis. Det bekymrar mig något eftersom det då tyder på att han inte är 100% trygg där? Finns det nåt jag som förälder kan göra för att få honom att känna sig tryggare på förskolan? Vara med under en eller flera dagar, kanske? Eller gör jag en höna av en fjäder? Bör jag bara låta tiden ha sin gång? Det är trots allt inte så att han inte vill gå till förskolan, tvärt om längtar han dit efter att ha varit hemma en helg. Heh, inser att detta blev ganska långt, feel free att korta ner inlägget. :) Mvh Therese
Svar:
Hej! Barn är olika till sin natur och blygsel är ett naturligt personlighetsdrag. Men som förälder vill man givetvis inte att barnet ska känna sig hämmat. Du gör säkert rätt som ibland svarar för din sons räkning, samtidigt som det blir ett budskap till honom att du inte tror att han klarar det själv. Det är en balansgång. Den situation du beskrev där en kompis tar något från er son blir eventuellt annorlunda om du inte så tydligt för Alex talan utan istället frågar de båda barnen vad det var som hände. I bästa fall kan de då sätta ord på händelsen och med din hjälp lösa den.
Att inte klara en uppgift är frustrerande och er son har stor hjälp av att bli lugnad och uppmuntrad att försöka igen. Det är bra om det i efterhand också går att prata om det som hände. Han lär sig då en strategi hemma som han på sikt för över till andra miljöer, exempelvis förskolan. Jag tycker inte alls att du ska vara orolig för att er son inte så tydligt visar sina känslor på förskolan. Han visar dem ju hemma och får hjälp av er föräldrar att hantera dem. Lita på att han har det bra på dagarna och att han på egen hand (givetvis också med pedagogernas hjälp) löser olika situationer. Det växer hans självförtroende av. Det är en stor risk att situationen skulle bli den omvända om du var med och blev hans språkrör på förskolan. Inget av de övriga barnen har ju sina mammor där.
Vänlig hälsning!!
Eva