Barns separation/frigöresle från moder

Hej Jag och min man har i vissa frågor olika uppfattningar i fråga om uppfostran och särskilt i en. Vi har en dotter på fyra år som är starkt bunden till mig, hennes mor. Hon vill att det är jag som tröstar henne, hon vill att det är jag som skall vara där när hon vaknar (om jag har hunnit gå till jobbet så är hon arg och ledsen i upp till 20 min)och det är jag som skall natta henne. Ofta kommer hon över till oss någon gång under natten och ligger gärna då och håller i mitt hår (vilket hon ofta gör när hon är trött över huvudtaget). Jag vill också tillägga att från det att hon föddes är det i stort sett alltid jag som har gått upp på natten när hon vaknat då min man har svårt att somna om. Min man slutade också natta henne vid två års åldern för han tyckte den inte var någon idé när hon bara ville vara med mig. Jag tyckte då att han skulle insistera, men så har det inte blivit. Om jag inte är hemma så är det inga problem för honom att natta. Nu till saken där vi skiljer oss åt. Min man anser att detta förhållande mellan mig och vår dotter är ohälsosamt och att vår dotter måste separera sig eller frigöra sig känslomässigt från mig, annars så kommer det att hämma hennes utveckling. Jag anser att detta inte är så utan att det är en föråldrad syn på barn. Istället så tror jag att ett starkt känslomässigt förhållande mellan barn och föräldrar stärker hennes utveckling. Vår dotter är i övrigt en väldigt utåtriktad flicka som har lätt att ta kontakt med andra, både barn och vuxna och inte har svårt att lämna mig för att gå till dagis eller kompisar. Jag skall också tillägga att jag nog är lite mer åt att förhandla med henne (visst har jag gränser, men jag anser inte det är fel att rucka på dem ibland) medan min man är av åsikten att har man sagt nej så är det nej. Denna fråga är orsak till återkommande gräl i vår familj, och jag börjar anse det outhärdligt. Framför allt så mår jag väldigt dåligt av att anklagas för att vara skadlig för min dotter i mitt förhållande till henne. Jag skall kanske tillägga att jag har en karriär och arbete och inte bygger upp hela mitt liv på henne. Min man har även två vuxna barn medan vår dotter är mitt enda. Jag känner att jag måste får prata med någon professionellt om detta men vet inte vart jag skall vända mig. vänliga hälsningar