Sofie 15.09.2008
Fråga:
Hej! Vi har en 4-årig son, Victor, med en enorm separationsångest, framför allt från mig som mamma. Han har redan som pytteliten varit väldigt mammig, men eftersom separationsångesten inte verkar släppa tycker jag att det börjar bli jobbigt och känner mig oroad för varför han är sån. Som han fungerar idag verkar det som att han helst vill vara med mig 24 timmar om dygnet. Varje dag när vi lämnar på dagis gråter han och säger ”jag vill ha dig mamma”. Sen säger personalen att det visserligen släpper efter en kort stund med själva lämningen är jätte jobbig. Separationsångesten är dock inte bara dagisförknippad. Det kan även vara situationer där han har bett att få gå hem och leka hos en kompis eller vara med sin mormor och morfar. När han väl kommer till kompisen eller mormor så ändrar han sig i sista stund och blir jätte ledsen. T.o.m. när jag ska ut och springa bara en halvtimme på kvällen så blir han helt förtvivlad. Ska jag på ärenden tar jag numer med honom eftersom det är enklast. För att minska risken för att han blir jätte ledsen (vilket han i och för sig oftast blir ändå) så förbereder jag och min man honom långt innan om vad som ska hända. Exempelvis när jag ska springa på kvällen säger jag redan när jag hämtar på dagis att ”nu är det så att jag ska springa ikväll. Jag är bara borta en kort stund och sen kommer jag hem igen”. Men det verkar inte riktigt hjälpa. Kontentan av det hela är att Victors separationsångest dels gör mig orolig för varför han är sån – är han inte trygg och i så fall varför? Och dessutom känner jag mig väldigt bunden till att hela tiden vara med honom för att undvika att han blir ledsen. Snälla, hjälp oss att förstå och hantera situationen… Bästa hälsningar, Sofie
Svar:
Hej Sofie!
Det är lätt att förstå att du är bekymrad över att din 4 åring inte klara lämningar exempelvis på dagis eller hos kompisar. Du undrar om det är tecken på att han inte är helt trygg och det är inte helt lätt att veta. Under ett barns första år bygger de upp en anknytning till sina föräldrar som bland annat handlar om hur de på bästa sätt ska få tillgång till sina föräldrar. En del barn lär sig att det räcker att kalla på dem så finns de där för barnet. Andra barn lär sig att den bästa tillgången till föräldern får de genom att inte kräva för mycket fysisk närhet utan istället bete sig som om de klarade det mesta själva och vara mycket självständiga. En tredje strategi som ett barn kan utveckla är att ständigt påkalla förälderns uppmärksamhet. Det brukar bero på att barnet känner att föräldern finns där ibland och ibland inte alls och att barnet själv inte alls kan påverka detta. Det är utifrån ditt brev svårt att veta hur din son känner, men det är uppenbart att du måste göra något åt situationen. En 4 åring bör klara av separationen från sin förälder utan att världen rasar ihop.
Mitt förslag är att du bestämmer att du är med din son exempelvis 30 min varje dag då du till 100 % är tillsammans med din son. Samvaron får inte störas av telefon, hushållssysslor eller anda aktiviteter. Han ska verkligen känna att nu är du med honom på hans villkor.
Han måste få hjälp av dig att klara av separationerna så att han verkligen kan genomföra det han planerat. Det blir någon slags bekräftelse för din son att det är ”farligt” att vara ifrån dig varje gång du tar med honom fast du egentligen inte hade tänkt det. Han är ju stor och ska klara att gå till mormor eller kompisar
Lycka till med att hjälpa din son att vara utan dig då och då!!
Eva