Bella 08.10.2011
Fråga:
Hej! Jag funderar lite över min dotter som är 7 mån. Hon verkar aldrig ha haft något behov av närhet. Hon vill numera gärna bli buren men bara så att hon ser utåt. Hon jollrar mycket o nyanserat (mycket bababa etc) men jag tycker inte att det verkar vara så mycket i kommunikativt syfte. Hon kan titta på mig o jollra men när jag svarar ler hon mest o vänder sedan bort huvudet. Sammantaget känns det som att hon liksom inte har knutit an till mig? Hon är annars en väldigt glad o go tjej som har nära till leende. Är detta något jag bör oroa mig för eller kan det vara normalt?
Svar:
Hej! Av ditt brev att döma tror jag inte att du behöver oroa dig. Knyter an till sina föräldrar gör alla barn, med några ytterst sällsynta undantag. Hur anknytningsbeteendet ser ut är dock olika beroende på hur samspelet mellan förälder och barn gestaltar sig. Du beskriver att er dotter gärna vill bli buren och samtidigt utforska vad som finns i omgivningen. Det kan tyda på att hon är trygg i förvissningen att ni finns om hon behöver tröst, men att hon i övrigt är upptagen med att spana in allt spännande som finns i närheten. Ett barn som uppfattar att föräldern endast finns känslomässigt tillgänglig ibland, reagerar ofta med oro och ängslan. Barnet blir då ofta gnälligt och i stort behov av förälderns hela uppmärksamhet. Det verkar inte vara fallet med er dotter.
Er dotters joller är säkert både imitation, förtjusning att kunna framställa ljud och kommunikation. Det leende du får av henne tycker jag du ska uppfatta som ett svar. Men kanske är det så att du och din dotter har lite olika tempo och att du är lite för snabb och att det är därför det känns som ni inte riktigt möts. Försök att vara lite mer avvaktande och vänta in henne. Låt henne ta initiativet till kommunikation. Ni kommer successivt att lära känna varandra ännu mer vilket kommer att underlätta ert samspel.
Vänlig hälsning!
Eva