cecilia 16.01.2011
Fråga:
Hej Eva, Jag har em dotter på 4 månader. Jag och hennes pappa träffades för ungefär ett år sedan och vii hade varit tillsammans i 2 månader innan jag blev gravid. alltså hann vi inte lära känna varann så väl innan och måste ta igen detta nu. Vi har enormt skilda värderingar då han kommer från Afrika och jag är svensk. När jag blev gravid var jag i Afrika och ville inte göra abort, jag var kär och kände att vi två kunde säkert fixa det tillsammans. under graviditeten blev mina värderingar tydligare och tydligare och våran relation stormigare och stormigare. Vi hoppades iallafall att när hon väl föddes att saker skulle bli lättare. under i stort sett hela graviditeten har jag mått dåligt och nu mötr jag fortfarande mycket motgångar i mitt förhållande till min man och ifrån min familj. Jag mår väldigt dåligt men samtidigt är min man den enda som ställer upp för mig och jag behöver stöd. Men jag känner inte att jag älskar honom längre. jag är också väldigt orolig för hur våran dotter tar allt det här, hur hon skulle ta en separatio??
Svar:
Hej! Vilken svår situation du beskriver! Det är omtumlande och en stor livsomställning att bli förälder. Det blir automatiskt en förändring av fokus från parrelationen till barnets behov. Som kvinna är man dessutom extra känslig under graviditeten och efter förlossningen på grund av både fysiska och psykiska orsaker. 10-12 % av alla nyförlösta kvinnor blir deprimerade därför att påfrestningarna är för stora.
Av din beskrivning förstår jag att du och din man är mycket olika varandra och att ni också har olika etniska bakgrunder. Det är säkert en stor utmaning i förhållandet. Samtidigt beskriver du att han är den enda som ställer upp för dig och ger dig stöd. Det är mycket viktigt nu när ni har en så liten dotter. Det råd jag skulle vilja ge är att inte fatta beslut om separation nu när ni alla tre är så ömtåliga. Du som nyförlöst och din man som nybliven pappa. Kanske kan ni bestämma att låta det gå ett halvår innan det livsavgörande beslutet fattas. Det skulle också göra det lättare för er att i framtiden berätta för er dotter att ni faktiskt försökta att leva ett bra liv tillsammans.
Er dotter är beroende av den känslomässiga stämning som finns i familjen och hon mår bra av att det är så lugnt, tryggt och förutsägbart som möjligt. En separation skulle självklart påverka henne, samtidigt är det något ni måste hjälpa henne att hantera om ni bestämmer er för att inte leva tillsammans. Under sitt första levnadsår bygger er dotter upp viktiga band till er föräldrar och det är givetvis lättare för henne om ni båda två finns nära tillgängliga för henne.
Vänlig hälsning!
Eva