Annika 26.01.2009
Fråga:
Min dotter som är ett år och två månader har börjat sin inskolning på dagis. Det var ingen som lekte med henne första dagarna när jag var med, helt plötsligt skulle jag lämna henne två timmar till en människa som endast presenterat sig lite fort och aldrig närmat sig mitt barn innan. Hon har sedan blivit skickad runt bland personalen när hon blivit lämnat. Sista gången jag lämnade henne drabbades hon av panik redan innan jag hade berättat att jag skulle gå. Hemma släpper hon mig aldrig hon kan inte gå vid mina ben, antingen måste hon vara uppe hos mig eller ska jag sitta vid henne på golvet då hon gärna sitter i mitt knä. Hon skriker så fort jag reser mig och försöker göra något annat, kan inte ens sitta på toaletten utan henne. Hon får panik när jag ska sätta henne i sin matstol. När hon ska sova får hon panik redan när vi går in för att sova hon vill inte somna. Jag försöker lägga henne bredvid mig med en flaska men hon skriker och kryper upp på mig och trycker sig intill mig, det är enda sättet hon somnar på. Försöker lägga henne till sidan men hon vaknar och skriker i panik och kryper upp på mig och vill inte släppa. Det känns som det inte är hälsosamt för henne. Vad ska jag göra?
Svar:
Hej, du beskriver verkligen en mycket jobbig situation för både dig och din dotter! Är din dotters stora beroende av dig ett nytt beteende som hänger ihop med starten på förskolan eller har ni haft det så här ett tag? Ett barn i din dotters ålder är helt beroende av sina föräldrar och beter sig därför på ett sätt så att hon är säker på att ni finns för henne om något ”farligt” eller svårt skulle inträffa. Ett barn i hennes ålder är normalt också mycket nyfiken på omgivningen och vill utforska allt. Barnet vill alltså dels ut i världen på upptäcktsfärd, dels vara nära sina föräldrar.
Eventuellt kan man tolka din dotters beteende så att hon inte känner sig helt säker på att du finns för henne om hon släpper dig ur sikte. Det låter lite som om hon måste bevaka dig hela tiden. När ett barn så tydligt visar att det behöver sin förälder HELA tiden kan det lätt bli en ond cirkel där man som förälder känner sig kvävd och maktlös. Man önskar ha barnet på lite avstånd ibland. Minsta tendens att skjuta barnet lite ifrån sig blir en signal till barnet att man försvinner bort, vilket gör barnet ännu mer klängigt. Sedan är den onda cirkeln igång.
Bästa sättet att bryta detta samspelsmönster är att väldigt tydligt och till 100 % vara med barnet åtminstone en timme/dag. Därefter med sin röst försäkra barnet att ”jag finns kvar” fast man går till ett angränsande rum. Det brukar ge barnet möjlighet att börja leka lite på egen hand, åtminstone några minuter.
Du berättar också att din dotter grips av vad du uppfattar är panik, i olika situationer. Jag tror att det ibland istället handlar om protester mot att vilja sitta i sin stol eller gå och lägga sig. Det är ju vardagssituationer som inte borde få henne skräckslagen. Att hon protesterar är naturligt och du måste lugnt hjälpa henne att klara dessa självklara gränssättningar.
Att börja i förskolan är ett stort steg i utvecklingen och inskolningen är viktig och jag råder dig att göra den extra omsorgsfull och eventuellt längre än beräknat. Tanken med inskolning är att tillsammans med sin trygga förälder lära känna den nya miljön och få förtroende för en ny vuxen. En viktig förutsättning är att det är en och samma person som sköter inskolningen. En annan förutsättning är att du som förälder känner förtroende för den förskollärare som ska ta hand om ditt barn och kan signalera det till din dotter annars kan det inte fungera.
Lycka till med inskolningen och att bryta de onda cirklarna!
Eva