Charlotta 16.06.2008
Fråga:
Hej! Har en liten son på 17 mån snart med egen stark vilja. Vi går på gympa men han vägrar göra de övningar som lärarna visar. Dock gör alla andra barnen det (samma ålder). Han vill bara ut o utforska, springa och busa.Blir Väldigt ARG om jag försöker få honom dit där alla andra barn är. Han är inte alls intresserad. Så jag har bestämt mig för att sluta. Lite också för att jag tycker det är pinsamt att andra föräldrar undrar vad det är med honom osv. Han har också börjat med ett kontrollbehov (testar maktförhållandena) ex. blir han sur om jag sjunger så då tystnar jag för att slippa höra hans skrik.
Saken hör till den att han har ett mycket hett temperament. Han är väldigt aktiv o intensiv. Lillkillen hoppade över krypsteget. Hade sitthastekniken (satt o asade sig framåt) o sen började gå vid 12 mån. Jag var tvungen (då jag är ensamstående) sätta han på dagis vid 14 mån (75%) men jag vabbade mktå han var ofta sjuk). Fick lite extra pengar i kassan och är nu föräldraledig under hela juni, juli o aug och går ner till 50% fr.o.m. sept. Han har allt, mkt leksaker, mkt bus. Vi bor nära stranden o parker. Vi kramas o pussas mkt men han är ibland totalt oregerlig om han inte får som han vill. Bör tillägga att han har stort sömnbehov och sover jättebra.
Min fråga är; när lugnar han ner sig? Hur mkt gränser ska jag sätta när han inte kan förstå och är endast 17 mån? Att han har inte övat på att krypa på alla fyra, kan det påverkat hans hjärna då inga signaler gått upp till rätt del av hjärnan så han kompenserar med överaktivitet? Vänligen Charlotta
Svar:
Hej Charlotta!
Det låter som du är en omtänksam och ambitiös mamma till en liten kille som både är aktiv och svår att lugna. Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete för att han bara var drygt ett år då kan började på förskola. Det blir säker skönt för er att vara lediga i sommar och att ha förre timmar på förskolan i höst.
Att din son inte kröp utan hasade på rumpan innan han började gå är inte orsaken till att han är aktiv. Aktiviteten är en del av hans personlighet och kanske kan du känna igen att du och/eller hans pappa också är aktiva personer? Barn är, redan när de föds, mer eller mindre akitva eller pasiva till sin läggning. När de sedan blir stressade elller frustrerade blir de ofta mer av samma sak. Det betyder att aktiva barn, när de exempelvis är trötta, blir hyperaktiva och pasiva barn blir ännu lugnare och passivare. Av din beskrivning gissar jag att din son blir uppspelt och aktiverad på gymnastiken och att han efter ett tag blir överaktiv och svår att lugna. Det låter som ett klok beslut att sluta med gymnastiken ett tag. En sådan aktivitet ska ju vara rolig och ett annorlunda sätt att umgås, inte en stressad maktkamp. Den fysiska träningen som också ingår får han säker änndå i sina dagliga aktiviteter.
Det låter som din son behöver en hel del hjälp av dig för att lugna sig. Han är kanske förutom att vara aktiv också är ett känsligt barn som inte så lätt kan lugna sig själv? Du undrar hur mycket gränser som du ska sätta för honom när han bara är 17 månader. Givetvis måste du stoppa honom från sådant som är farligt eller olämpligt och du måste hjälpa honom att lugna sig efter att han haft ett utbrott av ilska för att han inte fått sin vilja igenom. Det är en viktig föräldrauppgift att hjälpa barnet att förstå att de inte kan bestämma allting och att skrik och utbrott inte är metoder som automatiskt får omgivningen att följa barnets önskningar. När du slutar att sjunga när han protestskriker lär han sig att skriket är ett användbart vapen. Bestäm vilka saker du definitivt inte kan låta honom styra över och ta sedan striden med honom.Och då måste du vinna. Att ge upp efter 5 skrikutbrott gör att han nästa gång skriker dubbelt så många gånger. Ge dig inte utan hjälp honom att lugna sig trots att han inte får som han vill. Avled med mjuk röst, lugna och bekräfta honom att man kan bli arg när man inte får som man vill men att det änndå inte hjälper. Denna förmågan, att lugna sig fast man inte får sin vilja igenom, är mycket viktig att ha i livet, och den som är bäst på att träna barnet är givetvis de egna föräldrarna.
Lycka till!!
Varma hälsningar
Eva