Eva 09.11.2010
Fråga:
Hej Eva! Jag oroar mig lite över min och min dotters anknytning. Hon är 1.5 år nu. Jag läser det du tidigare skrivit om anknytning. Anknytning är det känslomässiga band som finns mellan barn och föräldrar och det kännetecknas av att den som är anknuten söker tröst, värme och trygghet hos sin anknytningsperson. Jag har haft svårt att trösta min dotter redan från början, de första veckorna bara fortsatte hon att skrika vad jag än gjorde och kom bäst till ro i sin vagn. Jag minns dagen när hon var 6v och jag för första gången lyckades trösta henne i min famn. Jag kände hur hon efter det blev lugnare i förvissningen om detta. Under sina 3-4 första månader skrek min dotter 2-3 tim hysteriskt varje kväll. Enligt BVC för att hon var hungrig, men det var som att det inte gick att vara där tillräckligt snabbt med bröstet, det gick alltid över styr och tog 2-3 tim på kvällarna innan hon kom till ro och kunde äta. På dagarna åt hon med 2-3 tim mellanrum. Under dessa skrikperioder blev hon än mer hysterisk av att vara hos sin pappa o ville helst vara med mig. Sedan fanns det eftermiddagar när jag var helt slut och hon kunde börja skrika och då var det bara han som när han kom hem från jobbet kunde trösta, trots att vi låg i sängen, jag erbjöd mat och försökte skapa en lugn miljö. Vid ett tillfälle hände det (som inte får hända) när hon gallskrek utan stopp i över en timme och jag var helt slut och jag försökte få vila ryggen genom att knyta henne i bärsjalen, vilket ledde till att hon skrek ännu mer, att jag började skaka sjalen och hoppa med henne i sjalen och bara tänkte så vaggas till ro nu, men jag kände mig ganska aggressiv, snabbt kom jag till sans och tänkte, shit så här får jag inte göra, tänk om jag skakar henne, tänkt om hon dör och jag har mördat mitt barn. Hemskt. Är rädd att det här minnet finns någonstans hos henne. Har även vid ett tillfälle låtit henne ligga kvar på sängen och gråta en stund, max 10 min, då jag var helt slut av allt bärande. Tror mig veta att jag inte är ensam om detta och att andra säkert gjort värre saker, men är ändå rädd för vad detta gjort med min dotter. Med på värsta listan finns också att BVC övertalade mig att göra en variant av 5-min metoden under 3 mån, från hon var 5 till 8 må, då jag vågade sätta stopp eftersom jag mådde fruktansvärt av att ha min dotter skrikande ensam i sitt rum. Sedan dess har hon fått somna med oss och sedan burits in till sitt rum och fått komma in till oss när hon vaknar(mot bättre vetande, enligt BVC hindrar jag hennes utveckling mot att bli självständig och att det är mina behov inte hennes jag tillgodoser, men jag har även hört motsatt kommentar, så orkar inte ta intryck av BVC längre). Är rädd för att dessa bitar påverkar att min dotter oftare vill bli tröstad av sin pappa än av mig. Jag har periodvid jättesvårt att trösta henne då hon bara ålar ned på golvet och blir hysterisk. Vill bli buren (vilket pappa kan och inte jag). Jag har då ibland låtit henne ligga kvar en liten stund, inte lämnat henne o tänkt att hon kanske ska lära sig komma till ro själv, hon kanske bara kör något mamma-uppror där hon vill att jag ska finnas för henne varje sekund, kanske jag ska bryta det lite. Har ofta fått kommentarer att jag ger min dotter för mycket uppmärksamhet och låter henne få bestämma för mycket. Svårt att veta hur man ska dra den gränsen nu när hon är så liten tycker jag. Läser att du skriver trösta, trösta, trösta, att barnets känsloliv är så outvecklat att de behöver hjälp att lugna ned sig. Det känns sunt tycker jag och jag ska försöka ha det som ledstjärna framöver. Men oroar mig ändå över historiken.
Svar:
Hej! Du beskriver verkligen en mycket tuff spädbarnstid. Vad jag förstår av ditt brev så är er dotter mycket känslig och har svårt både att lugna sig själv och att ta emot tröst från er föräldrar. Det är verkligen ett extra krävande föräldraskap, men det låter samtidigt som det långsamt har blivit lite bättre. Jag tror att det var mycket klokt att avbryta 5-minutersmetoden när hon så tydligt visade att hon inte kunde komma till ro själv. Självständighet och god anknytning utvecklar ett barn bäst om det är trygg på att föräldrarna finns när barnet så behöver och att föräldrarna däremellan uppmuntrar nyfiket utforskande. Er dotter säger med största tydlighet att hon behöver er hjälp för att komma till ro. Och ibland hjälper inte ens det, därför är det svårt att tro att du ger din dotter för mycket uppmärksamhet. Men att ge sitt barn positiv bekräftelse och uppmärksamhet är inte det samma som att låta barnet bestämma. Givetvis måste du säga en hel del "nej" och långsamt hjälpa henne att klara den frustrationen. Om man är otydlig i gränssättningssituationer och kanske ger med sig efter att barnet skrikit en stund kommer ju barnet att fortsätta att skrika eftersom skriket har blivit en fungerande "övertalnings metod". Men det är samtidigt lätt att förstå att ni blivit överkänsliga för skrik efter den mycket jobbiga start ni har haft tillsammans. Jag tror inte du behöver vara orolig för att alla de jobbiga erfarenheter ni har ska sätta alltför djupa spår hos er dotter. Inte så länge erfarenheter av att det går att lugna, trösta och ha trevligt tar överhanden. Det är bra att stanna kvar hos er dotter när hon är mycket upprörd men kanske inte kan ta emot kroppskontakt just den sekunden. Det är bra om du själv kan känna dig lugn och förmedla det till dottern. Det är bra om du på sikt kan sätta ord på hennes känslor och på det viset "översätta" henne för henne själv.
Gläd dig åt att det långsamt har blivit lite bätre och tänk att det på sikt kommer att gå ännu bättre att lugna er mycket känslga och sensibla dotter.
Vänlig hälsning!
Eva