Den biten har vi sluppit än, förutom akvariefiskar.



Fast jag tror inte att det kommer att bli ett så stort problem ändå, vi har ju haft människor i vår närhet som dött - så det känns som att de har koll på det hela ändå.

Ja usch :(

den dagen hunden dör kommer att bli skitjobbig :( Men men.. det svåra kommer att bli att inte visa barnen fast de kanske är bättre att visa..



Ne som sagt jag hoppas att Bella får leva minst 5 år till :)

Jag tycker att man ska visa att man är ledsen. Att det är okej att gråta och sakna

Ja egentligen så är det ju helt naturligt och det lär jag nog göra för jag har haft hunden sen hon var 6 månader så hon är en fast familjemedlem :) Men det är sant, det bästa är nog att visa att det är okej att vara ledsen.

Att förlora en hund som funnits i familjen i många år, är inget man egentligen kan förbereda sig på.

När vår kamrat - Molly gick bort mycket hastigt för 7 år sedan, sa min dotter; " Nu dog min allra bästa vän". Hon var fyra år då. Tiden efter var MYCKET jobbig. Min dotter sörjde Molly mycket djupt. Det gick så långt att hon ville dö och träffa Molly i himlen. Vi hade många, långa och tidvis mycket (för mig) jobbiga diskussioner om Molly. Många saker handlade om vad som händer när man dör, var hamnar man, är man ensam etc.



Idag är min dotter 11 år. Hennes Molly finns fortfarande kvar i hjärtat. Hon kan fortfarande tänka och känna sorg, men nu är den hanterbar. Dock hade hon en konflikt när vi, ungefär ett år efter Mollys död, köpte en ny hund. Hon kände att hon svek Molly genom att älska en annan. Det hade vi också många och långa diskusioner om.

Jag tycker att det är viktigt att tillåta att visa sorg, att även jag som vuxen vågar visa att jag sörjer.Att prata om exitesiella frågor, om livet och döden. Barn har ofta en skön syn på livet och tro.



Jag tycker inte du ska oroa dig om vad som ev. kommer, utan ta det med ro, när det kommer. Att vara tvungen att ta bort en vän man levt med i många år, är en sorg oavsett hur gammal man är.



Jeanette

Jag kommer ihåg hur jobbigt det var när min första hund dog - en labrador som blev nästan 12 år och som funnits med mig hela min uppväxt sedan jag var 2 år. Det var fruktansvärt, jag grät hur mycket som helst och det tog många månader innan jag vande mig. Alla hans ljud (tassarna mot golvet, halsbandet som klingade mot vattenskålen...) som man hörde "i syne". Usch... 



MEN! Det är såhär i efterhand en erfarenhet som jag inte vill vara utan. Jag vill ju inte ha varit utan honom - och även hans död gav mig nyttiga tankar och känslor som hjälpt mig även senare i livet. 

Jag har efter det haft ytterligare en hund som pga sjukdom fick tas bort alldeles för tidigt - och nu har vi en hund igen. Jag tycker det är jättefint att kunna ge sina barn möjligheten att lära sig umgås med djur. Man måste ju sätta sig själv åt sidan och ta in djurets behov och det är inte alltid lätt när man är liten - men bra att lära sig! 



Vi har även katter, dvärghamstrar och akvariefiskar - en dvärghamster dog i vintras och det var stor sorg för framförallt äldsta dottern - men vi hade en bra diskussion om liv och död och vi fick samtidigt en liten återblick till när deras farfar dog och även en älskad granntants bortgång. 



Barn är som sagt kloka - och att sörja är inte farligt - men i dagens samhälle så har vi litegrann glömt bort hur man gör - man har inte tid att sörja och man ska inte visa sina känslor öppet och vi lever inte så nära våra äldre släktingar som man gjorde förr och när döden mycket mer var en del av livet. 



Det blev mycket surr här... =) Kontentan av det jag skrivit är nog i alla fall att jag tycker man ska vara öppen och både visa känslor och våga prata om svåra saker med sina barn för de förstår och kan i många fall vara till stor "nytta" för oss vuxna också! 

Det är en omöjlig fråga att svara på. Jobbar inom djursjukvården och har nog snart sett alla reaktioner vid djurens bortgång, oavsett om det är "planerat" eller akut.. Finns inga rätt och fel.. Har haft flera djur genom åren som gått bort av olika anledningar. Senast var i februari när jag fick ta bort min ena hund alldeles för tidigt då hon blev akut sjuk. Kommer alltid ha en  saknad efter dem som gått vidare.. Jag har bilder på dem alla här hemma, på lite olika ställen. Vi pratar om dem och minns dem. Skorpan (hon vi fick ta bort i feb) är första som jag separat kremerat och därmed fått hem askan i en urna.. Vet inte vad det var som gjorde att det nu kändes som det rätta.. 

Finns en dikt som jag hittade för många många år sedan. Den finns också som tavla här hemma.. Den finns på flera språk men ingen verkar veta vart den kommer ifrån. Men det är så jag föreställer mig det, vi kommer ses igen. De betyder för mycket för att bara sluta finnas.

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Författare okänd...

När vår första hund dog, fick denne en begravning och blev en stjärna på himlen. För oss så var det som att förlora en nära anhörig, vi visade för barnen att vi var ledsna och att det var okej att vara ledsen.

Ja man fäster sig otroligt mycket vid sina husdjur, jag var tvungen o avliva min ena katt för några år sen o det var otroligt jobbigt, även om man vet att det e det enda rätta, man vill ju inte att de ska lida...