Det här med bonus barn, tycker jag är super svårt! Och något jag känner är tabu att prata om.
Jag är sambo med en äldre man. Han har tre barn sedan tidigare - en kille som är 40 och en dotter på 38 med samma mamma och en kille på 31 med en kvinna som gick bort några år innan vi träffades.
De två äldsta har han lite, enligt mig, ganska dålig kontakt med. Orsakerna till detta är många och inget jag ids gå in på.
31 åringen är "favorit" barnet. Dock är det massor med problem med denna kille (jag anser att han har en lätt utvecklingsstörning). Jag har blivit hans kontaktperson och styrt upp mycket i hans liv, som ekonomin, soc, arbete mm. Efter många år,har jag fått myndigheterna att arbeta åt de hållet jag vill.
Men mina känslor för denna grabb är blandade. Jag håller masken för min sambo, men vad jag verkligen känner för honom behåller jag inom mig. Ibland vill jag bara kräkas på denna son. Jag tycker han är bortskämd, bortklemad och att han inte gör något med sig och sitt liv. Han saknar förmågan att ta egna initiativ och har känslostörningar.
Hur han tar mammans död, är det ingen som vet. Min sambo försöker komma nära honom, men han vill inte/ har inte förmågan att se detta. Min sambo håller honom bland annat med bil och bensin, men han visar ingen tacksamhet alls.
Det är alltid vi som ringer honom och bjuder in till samvaro, men han visar ingen respons att vilja ha kontakt med oss mer än det som plikten bjuder. Jag försöker se till att han får lagad mat flera gånger i månaden. Han kommer, äter, pratar knappt (om det inte gäller ishockey och favoritlaget) och går.
Jag kräver inte att han ska gilla mig, men han suger så mycket energi. Det är jag som får ta hand om min sambo, när har mår dåligt över sonen. Det är jag som får lyssna på den eviga svadan om min sambos otillräcklighet, jag som inte ens kan vara ärlig med mina åsikter om sonen. Stundtals pratar sambon om att lämna mig och vårt ofödda barn, för att ägna sig åt sin son, som han anser behöva honom...
Tack för att jag fick kräkas av mig.