Jag gjorde ett icke planerat snitt för att min sons huvud var förstort för mitt lilla bäcken.

Har inte direkt någon efarenhet så där men är otroligt glad över att min sambo var med och tog hand om den lille när jag mådde som mäst efteråt.



Allting började med att vi åkte in till förlossningen med värkar och vattenavgång och då var jag öppen 3 cm och typ varje timme så öppnade jag mig tydligare en cm men vid 6 cm tog det bara stop, jag öppnade mig inte mer och det gick timmar och efter timmar och poff så vare en ny dag redan och då hade vi börjat planerat för snitt för att min kropp sa ifrån och orkade kämpa mer och att det blev snitt var för att man misstänkte redan då att bebisens huvud var förstort för mitt bäcken.

Efteråt förlossningen och man kom igång med livet igen så fick jag göra röntgen och där visade sig att jag var för liten i bäcknet och därför var det svårt för min son att komma ut från den vanliga sättet :)



Men jag fick föda fram min andra son som vanligt eftersom han var lite mindre runt huvudet ^^, hihi..

Båda mina förlossningar ha varit kejsarsnitt av medicinska själ...mina höfter krånglade något så fruktansvärt under graviditeterna.



Vi fick en tid vi skulle vara på sjukhuset, badade och så innan. Sen så fick jag ryggmärgsbedövning och allt gick väldigt fort. Operation på Ryhov har helt fantastisk personal. BB vågar jag inte säga så mycket gott om. Hade tur att få de snälla sköterskorna andra gången jag låg där.

 vad roligt att det blev aktivitet här oxå :), vart la dom era snitt någonstans?

Vid bikini-kanten, så ärret syns inte om man har trosor/bikini på sig. Ärret är förövrigt väldigt tunnt.

Cecilia_Atterdal skrev:

Vid bikini-kanten, så ärret syns inte om man har trosor/bikini på sig. Ärret är förövrigt väldigt tunnt.

---

Det är ju det i dagens läge att de gör väldigt fina snitt med dagens teknik.

Hur upplevde du läkningsprocessen?? och hur kändes det efteråt?

syr dom utvändiga stygn eller limmar dom?

Lotta1984 skrev:

Cecilia_Atterdal skrev:

Vid bikini-kanten, så ärret syns inte om man har trosor/bikini på sig. Ärret är förövrigt väldigt tunnt.

---

Det är ju det i dagens läge att de gör väldigt fina snitt med dagens teknik.

Hur upplevde du läkningsprocessen?? och hur kändes det efteråt?

---

Jag var den enda på avdelningen som var uppe efter kejsarsnittet. Men jag är van att ha skitont (höfterna) så jag tyckte inte att det var värre smärta än innan..den hade bara förflyttat sig från höfterna till magen. Det kändes som om läkarna opererat bort alla magmuskler så jag fick hjälpa mig upp med armarna.



Läkningen gick bra. Man får vara noga med att hålla rent och torrt. Jag gick med en stor tejp länge. Det va bara att ha löst åtsittande kläder och låga byxor så att det inte skavde mot ärret.



Det tog väl 1-2 månader sedan märkte jag inte ens av det längre.



Nej de syr invändigt och stygnen luckras upp av sig själva så stygnen behöver inte tas bort heller vilket är skönt.





PS. Jag letade bilder inför mitt första kejsarsnitt på hur ärret kunde se ut men fann inga bilder. Detta är bilden på mitt ärr för er som kanske är i samma situation som jag var i. Som det ser är ärret väldigt tunt och litet.



Klicka inte på bilden om du inte tål att se lite hud och en troskant.

Kejsarsnittärr

En av mina kompisar katastofsnittades och det sista hon hörde innan hon somnade var - "Vi gör ett T-snitt" när hon vaknade tillslut vågade titta efter hur hemskt ärr hon hade och inte såg ett stort T över magen blev hon så förvånad. Sedan fick hon ju förklarat att de inte snittat så utanpå magen utan på insidan blev hon så lycklig!

Ja usch vilken panik. Vilken tur att snittet låg på insidan, och att vi faktiskt kan göra sådana ingrepp nu för tiden. Ibland får man vara glad att vi bor där vi bor.

Baara att få ett katastrof snitt och sen bara höra lite luddiga detaljer måste vara skit jobbigt! :( Klart man blir rädd skulle jag med bli :D hehe



Cecilia: Ärret var verkligen inte farligt stort eller fult... skönt när de gör "snyggt".

Å absolut vi ska nog inte gnälla så mycket på sjukvården, de gör vad de kan med de resurserna de får...

det var inte så farligt ärr, jah har bara sett min mammas ärr från 70-talet å det är inte fagert.

gellis skrev:

det var inte så farligt ärr, jah har bara sett min mammas ärr från 70-talet å det är inte fagert.

---

  tur att operationstekniken tar sig framåt!

Nej, precis - 70-tals snitten är ju inte fina - då är min mamma katastrofsnittad också, men jag tycker att hennes tillhör de bättre från den tiden.

min mamma fick vet inte vad hennes kallades, vips så sövde dom hennes samtidigt som hon rullades in i op sal hon han inte fatta nått utan vaknade med ett verticalt snitt upp till naveln.

Min mor har inte ett så snyggt ärr heller, hon fick sitt på 80-talet.

tror ni att det kan vara ärftligt att inte kunna föda vaginalt?

gellis skrev:

tror ni att det kan vara ärftligt att inte kunna föda vaginalt?

---

Till viss del kan det ju vara så. Litet bäcken kan ju vara en orsak till att inte kunna föda vaginalt(men det är inte så vanligt) däremot blir ju riskerna större att det blir vanligare eftersom kvinnor med små bäckenför generna vidare nu, tidigare dog de ju ofta när de födde barn och kunde inte föra sina gener vidare. De flesta snitt beror ju på andra saker.

min mammas bäcken kunde inte vidga sig så att min syster kunde komma ut vilket dom kom på mitt i det hela och nu är min syster gravid och har en kopia av min mammas kropp, hon är själv tveksam om on kan föda vaginalt.

På det sjukhuset jag snittades på använde de som regel hätfklammor i överhuden, men då jag är allergisk mot typ allt förutom guld (örhängen etc) valde de att limma och tejpa. Tror man kan få ha lite önskemål om det 

Jag fick vara med om akutsnitt.

Det är nämligen så att jag har en medfödd muskelsjukdom som är väldigt ovanlig (paramyotonia congenita) för dom som är intresserad.
Den skall vara ärftlig men då ingen i min släkt har den så klassades jag som i "riskgraviditet" alltså jag fick gå på lite extra koller.
Jag var beräknad den 15e juli, men någon vecka innan hade ingen bebis kommit så jag fick åka till förlossningen på obstetriskmottagning den 14e då mätte dom att vår bebis vägde ca 3528g och att jag skulle komma in på eventuell igångsättning en vecka senare.

Så min resa började den 20e Juli 2011 kl 8.00
Jag & min sambo satt i väntrummet.. ingen kom, klockan tickade.
Till slut kom det en kvinna o fråga om vi hade tid,vi förlarade hon tog med oss in och kom sedan tillbaka o berätta att vi stod med att vi skulle komma men inte hade någon läkare, så hon tog hand om oss. Hon kopplade på ctg och gick sedan ut. Jag och min sambo tänkte likadant att "jaja, snart får vi åka hem. Bra koll dom har!"
Tanten kommer tillbaka och säger då att det blir igångsättning.
Chockad blev vi och förstod nog inte riktigt förns vi fick eget rum och hon skulle börja undersöka m.m.
I med piller för att mjuka upp livmodertappen, öppnas 3 cm, sen händer inget mer.
In med ballong o den ramlar ut vid 5cm. På med dropp och bebis hjärtljud försvinner.
Jag dras ihop igen till 4,5cm. Värkar varannan minut - inget händer.
Kl 20.00 kommer det massor med folk inrusandes. kastar mig upp ur sängen , sätter kateter, nålar allt för att förbereda för urakutsnitt. Jag blir livrädd då min största rädla stod mitt framför mina ögon. Det skulle hända. Jag grät och var förvirrad.
Kl 21 stabliserades litens hjärtljud och jag fick stanna kvar på förlossningssalen.
Men ingenting hände under natten. Fortf värkar varannan-tredje minut.
kl 4 på natten sa jag till min sambo att om dom skulle komma in o säga "Snitt" så skulle det vara okej. Vår bebis mådde ju faktiskt inte bra.
Den 21 Juli, kl 07.00 kommer personalen in och förbereder mig för snitt då liten mådde väldigt dåligt och nu var h*n i fara.
Ner på operation, narkosläkaren lyckas sätta bedövning.
08.30 - dom börjar operera.
08.39 - föds det vackraste jag någonsin skådat. Våran efterlängtade son var äntligen ute. Efter tappert kämpande , så kom han ut. Navelsträngen fastknuten runt halsen några varv och en aning klen, men det blev bra.
Vi fick stanna på sjukhus en tid då han var sjuk och fick ligga på neo under uppsikt och uppkopplad på någon grej.

Våran älskade fina Benjamin ! :) 50 cm lång & endast 3045g.
Det är våran berättelse, det började kaotiskt och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men nu har vi vår son vid vår sida, ren perfektion, och livet är underbart.
Äntligen - fick livet en mening!