Besviken

Jag känner så igen mig i Jonnas berättelse,var med om två missfall ett utomkvedshavandeskap o en missed abortion.När sen blev gravid så var lyckan total,men oron var överväldigande.När det sedan visar sig att jag inte kan föda normalt så var besvikelsen ett faktum.JAg var vaken vid kejsarsnittet till min stora glädje men jag kunde ändå inte riktigt känna lycka eller något riktigt band till min dotter.Kunde inte förstå att hon var "min" o kommen ifrån mig eftersom att jag inte fick föda "normalt".Det var inte alls så som jag hade föreställt mig att det skulle bli när jag äntligen skulle föda fram mitt efterlängtade barn.Jag hade ganska så ont i buken o kunde inte amma henne som jag ville.Jag var trött o hade ingen energi alls.Idag så är hon 1 år o jag älskar min lilla flicka mer än mitt eget liv o hon ammar lite inu när hon e på riktigt myshumör.Men det är inte förrän dem sista månaderna som jag har börjat att må bättre o kunna accpetera att det var så jag skulle föda fram mitt älskade lilla barn.Jag önskar givetvis att jag nästa gång ska kunna föda normalt men chansen är väldigt liten.Att jag kunde amma min flicka så länge o att jag hade så mycket mjölk,kompenserade lite grann förlossningen.Jag uppmanar alla att försöka att föda normalt,även dem förlossningsrädda,ni lär ångra att ni valde kejsarsnitt.Jag kände att jag hade ju inte gjort något,det var ju alla andra som gjorde det åt mig,kände mig ganska så värdelös o kunde inte riktigt ta min flicka till mig.Det är tur att kejsarsnitt finns för oss som inte kan föda "normalt",men man ska oxå veta att det är ett stort risktagande.både för mamma o barn,men bra att det finns.Tack för ordet!
Therese i Skåne