Vi blev föräldrar för en månad sedan och jag kan varmt rekommendera profylaxkursen vi gick två månader dessförinnan. Den heter Annas profylax och finns på flera orter över landet. Man träffas vid några tillfällen och övar däremellan hemma på att andas rätt. Med rätt andning kommer förmågan att slappna av och det är det som är tricket har jag förstått. Det är lika viktigt att partnern är med som den som ska föda. Partnern (i detta fallet jag) är nämligen coach under hela förlossningen. Min tjej tyckte det var värt hur mkt som helst att jag drev på och höll koll på andningen. Jag var också helt slut efteråt! Lycka till!

Lustigt! Till skillnad från Åsa måste jag säga precis tvärtom! Min lärdom är - inse att det är DU som ska föda. Räkna in med att någon håller dig i handen, hjälpen på sjukhuset är beroende av hur mycket de har att göra - det är du som hursomhelst ska göra jobbet! Jag skrev också ett personligt brev och väntade hela tiden på att de skulle komma in så vi kunde diskutera något upplägg, men de kom aldrig! Det var helt enkellt fullt upp på avdelningen och min förlossning avlöpte normalt antar jag, därför var jag inte högprioirterad. Som förstagångsföderska känner man sig dock vilsen och vet inte vad som är normalt och inte. Hur kan det vara normalt när det känns som att man ska dö, liksom! Så: mitt tips: bygg upp dig själv mentalt (helst tillsammans med din partner) och rusta dig inför värsta maratonloppet. Samtidigt kan man såklart vara trygg att OM något händer så är du på plats och får hjälp...

Mitt bästa tips är att försöka slappna av och lita på att du är i goda händer på sjukhuset. Barnmorskorna gör detta varje dag och de är experter! Jag hade också god hjälp av det personliga brevet jag skrev och lämnade när vi kom in. Vi kunde då diskutera igenom vad vi ville och hur vi förväntade oss förloppet - det kändes tryggt.