a
n
n
o
n
s
e
r
a
?
Babyvärlden.se on Facebook
Babyvärlden.se
Babyvärlden.se
 
 
 
 
 
 
 
 
Forum, fina premier och åldersanpassad information
  Användarnamn:  
Lösenord:  
Kom ihåg lösenord:  
Glömt lösen? | Hjelp?
Du är här: Sebban & jag

Sebban & jag:blog

Premutanter är vi allihopa!


Inlägg skrivet: Måndag 08. februari 13:21
 
En dag skulle vi diskutera med viss styrning av en psykolog och delades upp i en mammagrupp och en pappagrupp.
Så där satt vi alla "Premutant-mammor" runt bordet och delgav varandra tankar och berättelser från vår vardag. Det var givande och skönt på många sätt att få prata av sig en stund. Tror att vi skulle kunnat sitta där hela dagen, men vi fick mindre än en timme på oss.
 
För att bara kort fortsätta på temat i mitt förra inlägg så ställde psykologen en fråga på om det var några av oss som fått fysiska åkommor som vi kunde koppla ihop till beskedet om diagnos och i övrigt gällande våra barns handkapp.
Jovisst var det så!
En mamma berättade att hon ganska snart efter beskedet om Fragile X fått reumatisk värk som bröt ut som ett brev på posten, några andra hade problem med magen och vissa hade fått svår huvudvärk osv... och så jag då med mina krämpor och dessutom en separation på köpet...
 
En känsla som kom ganska direkt var att jag skulle vilja ställa mig upp, berätta om kampen men också om det positiva och inge hopp för att på något sätt ge dessa fina föräldrar en "genväg" bort från en del av alla smällar. Flera av föräldrarna hade barn som var mellan 4-6 år och därav hade vissa av de problem man stöter på inte infunnit sig ännu även om de ju redan haft många problem.
Inte för att jag är något lysande praktexempel på hur man ska göra, men jag kanske kunde fungera som varnande exempel på hur man inte ska göra *L* helst mot sig själv...  
 
Vi hade även en bastukväll vi mammor (papporna hade också en kväll :) och där avhandlades en del annat som vi inte tagit upp under dagen.
Det var positivt att höra att det var flera mammor som tänkt till och att de gemensamt med sin partner försökte hitta lite tid för att vårda sin egen vuxenrelation. Jag hoppas att det går bra för dem och att de orkar kämpa vidare.
 
Att leva med barn med handikapp som våra har är en helt annan värld. Ständigt måste du blanda in olika myndigheter i ditt privata liv, det ska dokumenteras och vetas en massa som man tar för givet ska vara just privat. Vi har inte den möjligheten alls att få hålla det inom familjen vad det nu än må vara.
För många av oss insåg vi denna vecka att det bara kommer att fortsätta såhär, alltid. Vi kommer alltid att få fylla i en massa ansökningar, få avslag, överklaga, ringa en massa jobbiga samtal som tar en sån tid och ständigt känna oss en smula utlämnade med oss själva och våra barn. Vi kommer få oroa oss för framtiden, boende i vuxenåldern, jobb eller annan daglig verksamhet (usch vilket jobbigt ord!) vem bryr sig och tar hand om när inte vi är där? mm mm
 
Det visades ett par olika filmer på ungdomar/vuxna med Fragile X och det var menat som ett positivt inslag på att "det kommer att ordna sig, de kommer att få ett bra liv". Det var å ena sidan väldigt intressant att se och visst blev man glad att se detta, men det smärtade också en smula att se/inse att de kommer att behöva hjälp av samhället med en del ganska enkla saker hela livet. Det spelar ingen roll vad andra säger, det gör ont i hjärtat!
 
Vi snuddade en del på forskning under föreläsningen om genetik. I USA har de kommit en bra bit på vägen och mycket handlar om ett protein som inte produceras och är nödvändigt för att vi ska kunna fungera ordentligt i vår hjärna.
Man ska vara på det klara med att denna kromosomförändring inte går att bota, skadan är konstant enligt föreläsaren. Men om man på något sätt kan tillföra andra proteiner som kan hjälpa upp skadan så att man kan lindra symptomen så är detta gott nog åt mig. Jag kommer inte leva på något slags naivt hopp om att Sebban skulle bli helt återställd i sina skadade x-kromosomer. En av mammorna uttryckte sig också precis så som jag känner: "Det skulle kanske innebära att min son blev helt annorlunda och det vet jag inte om jag vill, jag älskar ju honom precis som den han är. Han är helt underbar!"
 
För mig handlar det mycket om acceptans, att acceptera och göra livet bra för oss alla. Sebban är det bästa jag har i livet och jag älskar honom precis sån som han är, med adhd och sin utvecklingsstörning. Att försöka bortse från detta och hoppas på något annat är inget jag kommer ägna mig åt.
Det går att få ett bra liv ändå och det är det allt handlar om!
 
KÄRLEK,OMTANKE,RESPEKT!
Kram från Jill 

Några bitar i taget


Inlägg skrivet: Söndag 07. februari 19:51
 
Det är nog nu jag måste ta itu med både det som kommer att bli bra/bättre och det jobbiga som jag burit längst inne under så många år.
Jag tänker så det knakar och det mesta av min tid går till att tänka tänka tänka. Nu är ju jag en tänkare så det får liksom bara vara så för det är sån jag är...
Svårt att säga vilken ordning allt kommer bli i, det vet jag inte alls men jag kör bara på och tar det efterhand.
 
Hela mitt inre är fyllt av glada känslor, men jag känner att det pockar på en del med all den ångest jag burit på och trängt undan. Jag funderar på sätt att hantera allt detta?
Bland de första tankarna jag hade på Ågrenska var att detta borde jag fått vara med om för en 4-5 år sedan för att då kanske jag hade besparat mig en hel del av allt det som varit jobbigt under dessa år.
I detta fallet tänker jag nog faktiskt mest på mig själv, på hur jag mått psykiskt och hur illa det tagit på mig fysiskt. Det är en viktig del som man inte får glömma. Hur så mycket stress, oro och ångest kan påverka våra kroppar och knoppar.
Är man som jag så biter man allra mest ihop och bara fortsätter. Jag känner absolut inte min gräns i tid och tänker nog bara att det måste jag klara, hur ska jag annars göra?
 
Jag tänker på hur mycket jag fått kämpa, hur många gånger jag stångats och hur mycket konflikter som uppstått, hur dåligt jag mått av dem, hur illa ett dåligt bemötande tar och hur illa jag mår när jag inte själv orkar bemöta på ett bra sätt för att jag är så trött och ledsen att det helt enkelt inte finns ork ens för ett leende, eller ett uns tålamod mot all den okunskap som finns bland människor man hade hoppats just hade kunskap och medkännande.
För mig är detta viktiga saker att lyfta fram, för att förklara mig för hur jag mått och känt mig.
Jag vet ju inte varför jag själv är såhär, men jag har mina aningar och fanken va svårt det är att bara släppa all oro och dåligt samvete!
Nu vill jag försöka släppa och lätta på ryggsäcken, kanske till och med förlåta ett och annat fast det sitter hårt inne hos mig. Jag vill låta vissa saker vara och bara lämna det, inte låta det få ta mer kraft nu och istället se framåt.
 
Jag vet att jag under alla dessa år gjort så gott jag kan. Jag har fått mycket stöttning av nära vänner, de som brytt sig fast det kanske inte är så enkelt alla gånger och det är svårt att helt sätta sig in i alla problemen. Vad hade jag gjort utan dem, mina vänner?! Jag känner en stor tacksamhet och jag hoppas att de känner att jag gör det, jag hoppas att jag sagt det till dem så att de vet...?
 
Just för tillfället mår inte jag och min kropp så bra. Kroppen värker lite överallt, den är tung och stel, orken är låg. Jag mår sådär i min själ :(
För tillfället ser jag mig själv som om "jag" är en del och min kropp är en annan del *L* Vi är inte överens och det hade ju varit väldigt bra om vi kunde bli det igen. Kroppen är riktigt "pisst of" på mig för att jag inte tagit hand om den och "jag" verkar mest inte vilja kännas vid den när den beskådas i spegeln (huanna mig, inte ofta kan jag lova ;)
 
Så ett av mina mål på denna nya resa jag känner att jag hoppat på, blir just att få mitt jag och min kropp att samarbeta och enas igen. Jag gör som jag brukar och försöker skoja till det igen, precis som vanligt, men det ligger faktiskt allvar bakom denna tanke. Det kan bli riktigt allvarliga symptom som uppstår under långvarig vanvård av kroppen...
 
För att lätta upp stämningen lite nu så lägger jag in en bild på mig och Sebban när vi är ute på tipsrunda på Lilla Amundön. Där var så vackert så man nästan blev religös *S*
 
KÄRLEK,OMTANKE,RESPEKT!
Kram från Jill 
 

Fantastisk vecka på Ågrenska!


Inlägg skrivet: Lördag 06. februari 17:00
 
Det har varit en så himla bra, fin, hoppfull vecka på Ågrenska och jag ska leva på detta länge länge!
 
Tankar har väckts och jag känner hur hjärnan jobbar på och det snurrar *L*
En av mina första tankar var: "Detta borde jag varit med om för ca 5 år sen"!
Då när allt var kaos och sorg, då när jag kände mig så ensam och vilsen...
Så mycket har rullat upp i mina minnen, så många tankar och känslor.
Fy vad jag mådde pest då när vi fick första diagnosen!
Men... detta inlägg ska inte handla så mycket om mina tankar kring alla minnen från förr. Det ska handla om nu!
 
Det jobbar många underbara människor på Ågrenska kan jag meddela. De är så proffsiga och jag har varit så imponerad hela veckan!
Vi möttes av en alldeles egen personal som sprang och mötte oss vid bilen. Han var glad och tog emot oss med öppna armar, visade oss till vårt rum på Gråbo, hjälpte oss att bära in all packning till 2:a våningen, väntade på oss och tog sedan med oss bort till Gula huset där mycket av verksamheten bedrivs. Där fick vi en guidad tur runt i alla rum, han visade oss där Sebban skulle vara på dagarna, gav oss all nödvändig info vi behövde och behöver jag säga att vi kände oss välkomna!?
Vi samlades sedan i matsalen där de flesta familjer hade ett eget bord med en speciell bild fastsatt, en bild som skulle följa Sebban resten av veckan. Det var en bild på ett flygplan och denna bild satt utanför vårt rum, på matsalsbordet, på klädbacken osv...
Vi fick en presentation av personalen, vi familjer fick presentera oss och tillsammans rita en teckning som skulle sättas upp på en skärmvägg. Efter detta fick vi jättegod lunch och matkvalitén har sedan hållts på topp hela veckan :)
 
Efter maten följde vi med våra barn till den grupp de skulle tillhöra och lämnade dem där. Fatta! Vi lämnade dem en liten stund efter att vi kommit dit och det gick jättebra för alla! Här snackar vi snabbinskolning ;) Be era dagis/skolfröknar ringa dit om de behöver tips på hur man skolar in och lyckas! *S*
 
Dagarna för oss vuxna har varit fyllda av flera olika intressanta föreläsningar om den medicinska aspekten, genetik, psykologi, specialpedagoger, socionomer, försäkringskassan, gruppdiskussioner, familjeangelägenheter mm mm...
 
Dagarna för barnen har varvats med skolarbete, mycket lek & lär, utelekar i det otroliga snövädret, bastubad och filmstunder. De har aktiverats och haft så otroligt kul att de förmodligen inte saknat oss en enda sekund =) 
Alla barnen har lekt tillsammans emellanåt och inte en enda gång har det kört ihop sig. Vi var 11 familjer och en hel drös med barn eftersom de som hade syskon hade dem med sig och de gick i speciella syskongrupper. Minsta syskonet var bara 8 veckor och till och med till denna lilla söta knodd hade de ordnat barnpassning så att ammande mamman kunde vara med på så gott som alla föreläsningar.
 
I torsdags hade vi en stund tillsammans allihopa med våra familjer och gick tipsrunda. Just denna eftermiddag var det så fantastiskt fint väder med helt stilla och solsken. Lilla Amundön kunde inte presentera sig vackrare för oss i full vinterskrud. Man kan ju ana hur där är på sommaren...
 
Det fanns små saker som jag kanske saknade dessa dagar och något som kanske inte passade just oss helt hundra, men det är egentligen inte så konstigt så jag ger denna Fragile X vecka med beröm godkänt!
Nu kommer vi att gå med i föreningen för Fragile X och anmäla oss till sommarlägret de ska ha. Vi har mött 10 underbara familjer på Ågrenska som precis som vi är familjen annorlunda med vår ovanliga diagnos. Den gemenskap vi kände och den respekt jag kände för dessa familjer värmer i mitt hjärta. Bekymrena ter sig lite olika även om alla har samma orsaksdiagnos, men vi vet nu att vi inte är ensamma, vi vet att vi kan få stöttning och hjälp. 
 
Det finns så mycket att säga och berätta om denna vecka och i detta inlägg ryms bara en del av den, men som sagt så snurrar det på av många olika tankar och känslor.
Idag har tröttheten varit ganska påtaglig. För även om vi suttit stilla så mycket på olika föreläsningar så har ju hjärnan fått arbeta på för fullt :)
 
Sebbans pappa hämtade honom för ett par timmar sedan. Nu ska han mysa med sin andra del av sin familj och imorgon ska vi ha gemensamt kalas för honom där hemma. Han var mycket noga med att vi skulle komma till honom på kalaset och vi brukar alltid ha dem här så denna gång blir det lite nytt.
 
Ikväll lagas det god middag och dricks ett glas rött här hemma. Inga stora aktiviteter utan mest bara koppla av och fortsätta smälta intryck *L*
 
Ha en fin kväll!
KÄRLEK,OMTANKE,RESPEKT!
Kram från Jill
 
P.S Det kommer mera om vår vecka med bilder och annat! D.S

Jag heter Jill och är mamma till Sebastian.
För snart tio år sedan föddes Sebban, min älskade son.
Ett solskensbarn som aldrig sov en hel natt de första 5 åren, alltid sprallade med benen och tjöt av glädje.
Ett älskat barn kom in i våra hjärtan och ställde tillvaron fullständigt ur spel.
Min blogg handlar om mig och min son och hur det är att leva med ett barn som har en kromosomförändring kallad Fragile X.
 
Jag hoppas att du som läsare kommer att få ut något av att ta del av våra upplevelser och erfarenheter.
 
I denna blogg blir ledorden: KÄRLEK, OMTANKE, RESPEKT!
Kram från Jill
RSS-källa

 RSS

Share/Bookmark

Kopiering av material på Babyvärlden är inte tillåtet utan avtal.

Copyright © Babyvärlden.se/Go'boken

Adelgatan 11
211 22 Malmö
Tel: 040-660 68 13
info@babyvarlden.se

Bloggtoppen.se
Babyvärlden.se on Facebook