Niklas - är det någon skillnad att vara pappa? :blog

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i omklädningsrum och simhallar. Att i obarmhärtigt lysrörsljus visa upp sin lekamen för allmän beskådan har liksom inte varit min grej. Så när skola och lumpen var över så har jag sett till att byta om och duscha hemma när det sportats. Men nu i helgen var det dags. Storebror var bjuden på kalas på ett sånt där lekland. Lillebror blev såklart avis. Så jag struntade i min obekvämhet inför badhus och bestämde ”vi åker och badar på äventyrsbadet när storebror är på kalas”.

Det var söndag förmiddag och de flesta som var där var småbarnsföräldrar. Som sig bör så ska det ju tvagas innan badet…med väggfast dusch. Lilleman, som knappt accepterar en mjuk, ljummen stråle ur hemmets duschhandtag tvärvägrade att bekanta sig  med jetstrålen från väggen. Så i min iver att få honom att tvätta sig, glömde jag helt enkelt bort min egen omklädningsrumsnoja. Barn kan vara bra bot mot självupptagenhet. Sedan hjälpte det ju till att mer än hälften av alla jämnåriga småbarnsföräldrar var bleka, feta och tatuerade. Jag smälte in perfekt.

Igår hade killarna och K hemmadag. Storebror var lite hängig och förkyld så det blev en pussel- och legodag i stillhet. När K dukade undan efter frukost kom G rusande med gråten i halsen. ”mamma…jag blöder näsblod”. ”vad hände?” undrade K. ”det var en legobit som var vass, sa G”. K tänkte att han ramlat eller råkat vifta till med en lång bit eller ….men inget sår syntes och det slutade blöda ganska snabbt. Han var kinkig och lättredad hela dagen…men han var ju lite förkyld så det var ju inte så konstigt. Det blev kväll, jag kom hem och det blev läggdags. Efter tandborstningen så såg jag att han behövde tvättas kring näsan. Jag gjorde som vanligt och blötte handen i ljummet vatten och började göra rent. G spratt till och skrek som jag stuckit en kniv i honom. Vad hände, sa jag. Då nös han och ut kom en liten rund legobit, som han haft i nästan hela dagen. Stackarn. Han somnade snabbt den kvällen

Då så…det var det sista inlägget från mig. Hoppas ni som läst känt igen er och kanske fått er några goda skratt. Simma lugnt/Niklas