Niklas - är det någon skillnad att vara pappa? :blog

Vår äldste son, nyss fyllda fem, har ett ordflöde som är helt otroligt. Han pratar och pratar och pratar. Och när han inte pratar så frågar han, frågar han inte så sjunger han och sjunger han inte så bara låter han. Ljudflödet är konstant.

 

Hans äldre kusiner har sedan ett antal år alltid med sig sina portabla nintendospel var de sitter och var det står (midsommartakten sitter i ...). G har varit fascinerad, men har dels inte haft motoriken att klara spelen och dels inte haft något spel att spela. Förrän nu. Till femårsdagen fick han sitt första spel. Lego Star Wars (från 3 år). Ok, det är kanoner och lasersvärd. Men i stället för blod och inälvor så trillar bara legobitarna isär vid träff. Detta spel, denna värld, har fångat honom minst sagt. Och har ju inte dämpat ordflödet och frågebatteriet.

 

Vi har nu de senaste dagarna varit hemma med feber, både han och jag. Normalt sett är spel endast tillåtet på helgen, men är man sjuk så fick det bli undantag.

 

Följande dialog utspelade sig under lunchen idag:

G: Pappa, har du läst vad en grön gubbe heter?
Jag: Öh...vad sa du?
G: Har du läst vad en grön gubbe heter? Jag menar en sån där med yxa
Jag: Menar du i Star Wars-spelet?
G: Mmm...det är den där grisvakten, de har yxor...grisvakterna är onda....men...eh...de bruna gubbarna med gula ögon, dom, eh..dom har blåa bomber på sina pickadoller...alla andra har röda...eh...på sina pickor...utom dom där som har gula ögon...dom där som får stjärnblixtar när dom blir yra.
Jag. Mmm ..jaha..
G: Det var två stora barn som tog en stor pinne därifrån (G pekar ut genom fönstret)
Jag: Vadå, nu eller?
G: Mmm. Egentligen skulle dom låtit bli den och den fått ligga där.....om man får en jättetjock pinne i huvudet då kan man dö!
Jag: Mmm...jaha.
G: Pappa, vet du, när man dör då måste man vara naken!
Jag: Naken? Varför det?
G: Annars skulle kläderna bli jättesmutsiga...av jorden....för kistan ska ju ligga under jorden och då kan...Kolla vad mycket det blåser nu då! (säger G och tittar ur igen).

 

Och så håller det på. Det går väl an när man är ensam med G. När sedan O ansluter så vill ju han också få talutrymme. Han säger:

Jag: Jodå, varsågod. Nu vill O säga nåt.

O: Va? (detta ord, Va?, som O brukar flitigt kan jag ta i ett annat inlägg)

G tar sats på nytt för att avhandla handelsfederationens skepp eller varför B på dagis säger att Gud inte finns eller nåt annat mer eller mindre existeniellt men blir avbruten av O som säger:

Ridå....jag ger upp.

"jag måste kissa!"

I hallen står en 4-årig liten kille och tittar på mig med vädjande ögon. "öh...visst säger jag" och tänker samtidigt..."vem var det här nu då...Lukas, Linus, Ludvig"... Medan jag hjälper, vem det nu var, in på toaletten sveper min blick över vardagsrummet. Där sitter 15 kids i åldern 3-5 år och äter glassbomb. Det är femårskalas. Det är G:s födelsedag och nästan hela hans dagisklass är där.

Det gänse kalasrådet vi fått har varit "inte fler barn på kalaset än vad ditt barn fyller". Det finns väl en viss rimlighet i det uttalandet. Men på G:s dagis har man under året som gått gjort så att alla barn blivit inbjudna. Och det kan väl kännas schysst att ingen blir favoriserad eller bortvald. Om alla tackar ja, så blir det 17 barn. Väl mastigt kan tyckas, men på de kalas vi varit på så har det varit i runda slängar 10 kids. Så när det bar dags för G att fylla fem så var det bara följa strömmen, göra som alla andra, tänkte vi. Det vi inte räknat med var att nästan alla skulle tacka ja.

Med militärisk dicsiplin infann sig nästan samtliga exakt på angivet klosckslag, kl 17.00. Presenter överlämnades, presenter öppnades, korv kokades. Det gick från noll till hundra på 5,5 sekunder. Som tur var så uppmärksammande en handfull avlämnande föräldrar detta och frågade "vill ni att vi ska stanna?" Tack för att ni gjorde det. Utan er hade det aldrig gått.

Mitt i glassätandet gjorde jag en liten reflektion. Tänk vilka välaratde barn. De beter sig som om de på dagis. Och kanske var det ett lyckokast att, som vi i princip nu gjorde, bara byta dagislokalen mot vårt vardagsrum. För barnen räckte upp handen, pratade knappt i mun på varandra, bad att få gå från bordet, klädde på sig själva, och döm om vår förvåning när vi såg att nästan alla leksaker, som varit utrivna på golvet, var tillbakaplockade från när barnen gått hem. Det finns kanske hopp för dagens ungdom trots allt och det finns definitivt en positiv känsla i magen (ungefär som när man ätit Kellogs Allbran i två veckor) inför nästa kalas. Fast då ska vi inte göra oss till och köpa svenska jordgubbar. De flesta barnen räckte nämligen upp handen och sa med gemensam stämma "vi tyckte inte om jordgubbarna".

Rosévin hör sannerligen inte till vardagsdryckerna. Kan heller inte påstå att det hör till favoriterna. Kan varken skilja bra från dålig, vet inte riktigt vad som passar till. Men i lördags, efter jag berättat historien från min tid som timanställd på bolaget då en östgöte ville ha ”nått ouséevin till frugan som hette Ouné Barbar”, smakade det underbart. Och det var allt omkring som gjorde det.

 

Där fanns:

Sällskapet

Hela familjen var nämligen på ”blind date” i storstadens södra förorter. Det började som en bloggkommentar på hustruns blogg, som besvarades, som blev e-postkontakt, som blev fika som blev familjeträff. Aldrig förut har jag träffat obekanta som varit så bekanta, så familjära, så trevliga. Otroligt häftigt, otroligt lyckat.

 

Trädgården

Helgen som passerade bjöd ju på strålande sommarväder. En annan är ju inte så förtjust i när det blir för varmt. Jag gillar att ha jacka (mer om det en annan gång). Deras trädgård var en lummig oas, ett skönt tillhåll för barn och vuxen. Där fanns hammock, grill, träd, buskar och rabatter men framförallt skugga.

 

Humöret

Barnen, deras och våra, som nästan var på pricken jämngamla, lekte lugnt och fint. Var för sig eller i par. Inte ett gnäll från någon under ett helt dygn. Inget tjafs, inget gråt, inget tjat. De hade kul, vi föräldrar stormtrivdes.

 

Maten

Deras äldsta frågade ”varför grillar man?” ”det hör till” (var jag på vippen att säga) men sa istället ”det blir så gott”. Och gott blev det…och mycket. Så mycket att det blev lunch nästa dag, fast då utan rosévinet.

 

Tack familjen D. för en riktig semesterhelg. Välkommen till oss när det passar.