Du är här:  > En bit Balkan i Sverige

En bit Balkan i Sverige

Jag heter Masha, och har en dotter som snart blir sex månader. Jag kommer från Bosnien, och min man (som inte är min man egentligen eftersom vi inte är gifta) är svensk. Vi träffades i ett tredje land men bor nu i Sverige. Eftersom hela min familj bor kvar i Bosnien, och eftersom jag kom till Sverige i relativt vuxen ålder så har jag alltid känt mig som en bosnier som bor i Sverige. Nu har jag helt plötsligt en dotter, som står mig närmare än någon annan person på jorden, men som till skillnad från mig är svensk med en utländsk mamma. Min kulturella bakgrund som är det basala i min identitet och min självuppfattning är därmed inte någonting vi har gemensamt. Hur jag på bästa sätt ska överföra den del av mig till henne och hur denna process innebär en inre resa för mig personligen är något jag har funderat mycket över.
 
Denna blogg handlar om kulturkrockar samt en del andra tankar och små äventyr som livet med min dotter bjuder på. Vi bor i Stockholm men reser en hel del, så bloggen kommer att färgas av barnrelaterade intryck från andra länder också.
 


Att tacka ja eller inte..

2010-06-26 20:25:18

Jag kanske inte har nämnt det tidigare men jag är arkeolog. Eller åtminstone var jag arkeolog men en del andra jobb mellan grävningar ända tills jag tog ett riktigt jobb för att kunna ta lån. Och när jag väl lånade pengar för lägenheten jag fortfarande bor i och inte ångrar, när jag väl gjorde det..då skulle lånet börja betalas av. Så jag blev beroende av att ha en viss inkomst. En viss inkomst, varje månad. Men jag kunde ändå använda semestrar åt att åka iväg och göra mina arkeologiska flykter.
Och så föddes M, och först trodde jag, och ville, ha kvar min exotiska parallellvärld, och när hon var tre månader hade jag en femveckors "grej" i Rom då planen var (innan jag faktiskt födde mitt barn) att jag skulle åka med hela familjen, jobba och amma under lunch- och kafferasten. Och sen backade jag ur när hon hade fylklt två månader. Jag insåg att hon ammade lite för ofta och att jag älskade att vara med henne lite för mycket, för att kunna vara borta från henne alla dessa timmar. Och dessutom är Rom varm i maj. Och mannen skulle tvingas åka kollektiv trafik till min arbetsplats för varje amningstillfälle.
 
Det finns säker folk som klarar av det, men jag kunde och ville inte.
 
Nu har hon fyllt två. Nu borde det gå. Så jag ansökte om en utgrävning på Kreta. Juni till september. Det gav mig en känsla av att det fortfarande fanns en värld där ute som bara är min. En speciell känsla. Och så var chansen ganska liten att jag skulle få jobbet.
Kreta. Den fantastiska ön som jag länge har älskat. Minoerna. Jag drömde om att delta i en minoisk utgrävning sedan jag var 14.
 
Och så fick jag det, förutsatt att jag först har ett telefonsamtal med projektledaren och kommer överens om detaljer. Och det var för en vecka sedan. Och jag bara sitter och vet inte vad jag ska göra. Jag tror inte att jag klarar av det. Även om de kommer och hälsar på mig då och då så vet jag inte ens om jag vill det längre.
Och så finns det en liten del av mig som hoppas och fruktar (inte samtidigt, det växlar) att jag är med barn igen.
Så är det.
Jag tror inte att jag är på Kreta om tio dagar. Jag kommer nog att göra det andra - åka hem. Låta M vara med sin morfar, träffa andra barn som pratar bosniska, lära känna mina berg och floder. Vara hemma, vara min gäst.


visdom

2010-06-10 23:03:09

Det här året har jag lärt mig saker.
En var att allting är skört. Sådant vi älskar över allt annat kan försvinna över en natt. Folk dör, och det sker oväntade förändringar. Lev, slösa inte tiden på att minnas eller hoppas.
En annan var att man, när man befinner sig i ett ökenland, inte skall åka på vägar som inte finns utmärkta på kartan. Det räcker med en liten ökanvind och vägen försvinner.
Den senaste var att bara för att man bjuder in folk till sin dotters barnkalas bara fem dagar före kalaset så är inte det en garanti att många inte kommer att kunna komma. Nej nej, småbarnsföräldrar blir inte bjudna speciellt ofta, iaf inte till roliga vuxenfester, så när det väl händer tackar de inte nej. Och helt plötsligt har man blivit värd till en stor gårdsfest istället för ett intimt firande för sitt barn.
 
På tal om kalas vill jag nämna att smörgåstårta för 40 personer inte är nödvändig i kombination med tio andra rätter, och speciellt inte när hälften av gäster inte är infödda svenskar. Generellt är infödda svenskar lite mer förtjusta i smörgåstårtaliknande mat än resten. Generellt.
 
Det var en fantastisk fest, med mycket bubbel, ballonger, sång på flera språk, lilla M i världens finaste klänning som flögs från USA samma dag som kalaset ägde rum, sol, love.. 
 
 


in love again

2010-06-01 22:49:06

Ikväll tänker inte jag skriva något deppigt inlägg. Och inte heller något sensationellt som rubriken antyder. Det fanns en doft av YSL som hette In love again, och jag tyckte mycket om den. Budskapet är dubbelt positiv, känslan i sig, och att den uppreas..
 
Man kan sammanfatta ett genomsnittligt liv som en hel del minnen av det som har varit och hur det har varit (eller kunde ha varit), en hel del hopp om hur det kanske kan bli, mycket ångest och enstaka ögonblick. Det går timman av oro och drömmar på en liten stund av full närvaro.
 
Just nu upplever jag lite av varje. Jag minns att jag förra året, när min dotter fyllde ett år, bjöd ett antal gäster till kalaset (många) och avbokade de flesta i sista sekunden. Jag hoppas att jag inte gör om det i år. Och jag har en del ångest kring hur jag ska klara av 46 personer (både vuxna och mindre vuxna) som om fem dagar kommer invadera min gård (obs min och alla de övriga i det här huset med 23 hushåll förutom vårt) som kommer för att fira min blivande tvååring. Som by the way är sjuk och har varit det i en vecka. Liksom sin mamma, och sin pappa som dessutom är och kommer att vara bortrest ända till dagen innan invasionsdagen.
Jag räknade självklart inte att så många skulle tacka ja..
 
Och, inte att glömma, tvååringen har just nu en fas då hon HATAR att man rör hennes leksaker. Eller sitter på hennes stol. Eller vilken stol som helst i hennes rum, hus, värld..
 
 
 
 


En dörr har stängts. För alltid

2010-05-14 17:48:31

Och inget blir sig likt.
 
Jag antar att jag har haft tur som inte förrän nu, när jag snart är 32, möts av en riktig sorg. Någon som har betytt så mycket, någon som alltid har varit här, denne någon har gått bort. Jag satt på ett sunkigt ställe i Barcelona och drack något gott med mycket alkohol i och skrattade hysteriskt, och vädret var läskigt, sol och regn och svarta moln och lågt tryck och trycket tryckte mig, och jag var inte lycklig, snarare vilsen och lätt illamående, men jag skrattade så att tårarna rann, och då hade han i den lilla Bosnien legat död i sin säng i flera timmar, och jag visste inte ens om det.
 
Den kvällen köpte vi, min syster och jag som satt med på det konstiga stället i Barcelona, vi köpte biljetter för att åka hem, hem till Sarajevo. Och vi hann fram, trots vulkanmoln, vi hann begrava honom, och uppleva två dagar av kollektiv sorg, och vi hann prata och gråta, och i allt detta glömde jag att jag var förälder. Jag var hemma med min familj.
 
Men det finns inget vackert över sorgen. Det finns inget logiskt med att någon dör, och det finns inget naturligt i att man inte finns längre, attt kroppen begravs i jorden, och aldrig mer, ingenstans, inget hopp, ingen förklaring, ingen tröst.
 
Och jag går med alla dessa känslor som yttrar sig som allt annat än sorg. Jag är arg, frustrerad, besviken, bitter, förlorad, ynklig, ensam, passiv. Jag vet inte hur länge det kommer att kännas så för att det är första gången jag upplever det. Jag vet bara att jag inte vet någonting längre. Identitetskris är enorm. Alla kan verkligen dö. De dagarna jag lever nu är de som var innan det har hänt. Och jag kommer att plåga mig med varför jag inte ringde oftare, varför jag inte fanns där.
 
Som i en dimma ser jag att lilla M har börjat kissa på pottan, och jag häpnar över de fantastiska meningar hon bygger upp.  


en dörr har öppnats

2010-04-02 22:47:16

Det här med att ha barn och leva ihop med sin lilla familj är underbart. Underbart och livligt och sött.
Men.
Men.
Behöver det finnas ett men? Jag kanske kan använda "och". Det kanske går? Det kanske går att bevara sig själv, en egen motor som är sökande, reflexterande, lidande.. Vi åker till Dubai imorgon, en sista minutens plan. Vi har inte ens börjat packa, jag vet inte ens var passet er. Jag sitter här på väg att drunkna i existentiella frågor. Dokumentär om Leonard Cohen. Jag har reducerat mig själv till enkla tillstånd, blundat för livets mysterier, strypt mina känslomässiga hopp, det är matrutiner, mys, skratt, kläder, enkelt. Inga frågor utan svar.
 
Så hörde jag tolkning av en av Leonards låtar, och den välbekanta texten i en ny form skakade om mig. Jag grät, jag kände, det finns en som är jag utanför alla dessa roller, en som jag inte har haft tid för, så länge. En  principfast idealist, en sökande drömmare, bortglömd, överkörd..
 
 
 


tungt

2010-02-27 22:31:58

Jag sökte mig till ett nytt jobb, stimulerande och utmanande. Jag sökte mig själv dit jag är nu. Till en vardag då jag släpar en tung ryggsäck med ansvar och oro och osäkerhet. Till kvällar då jag funderar över kommande dags strategier. Till helger då jag går upp mitt i natten för att försöka få struktur på tankar. Tankar på måndag, kommande vecka, månad, möten.
 
Jag var i Malmö i veckan, kom hem i natt, och nu är det helg. I mitt tidigare liv levde jag för helger. Då var det vi tre som bara var och njöt av vår tid, av oss. Idag sade min man till mig att han aldrig hade sett mig så frånvarande. Lilla M var först helt euforisk över att jag var hemma men sedan började hon ta avständ från mig, söka sig till pappa. Som om skalet påminde om hennes mamma men mamman var besatt. Och nu inser jag det och jag kommer inte ur.
 
Jag har ett knep, trolleri som jag har fångat i Chile och som jag i modifierat form har nu använt för att ta bort, förgöra denna oro.. Igår kväll var jag på en middag där jag under berusning fick magiska krafter och spådde ett antal kvinnor, fem rättare sagt, och de, själva berusade, svor på att allt stämde så väl.. Så, kan jag spå kanske jag kan trolla också. Magi är min sista utväg. Jag vill, jag hoppas att jag har kommit ur det här nästa gång jag skriver.
 
I Malmö hittade jag en underbar butik. Jag har nu fått min första lön på det nya jobbet, men när jag kom ut ur butiken var jag tillbaka på den tidigare lönen. Det såg jag till, och det var inte svårt.
 


Alexander McQueen

2010-02-11 20:20:37

Idag hade jag Alexander McQueen strumpbyxor på mig, och idag var det ingen bra dag. Jag kände mig som en mediokra på alla plan, och dessutom svårt förkyld.
Sen hörde jag att Alexander McQueen hittades död idag och tittade ner på mina mönstrade strumpbyxor. Det fanns förmodligen för mycket konstnär i honom, och en del annat under de fantastiksa kreationer han skapade.
Jag frågade min man hur han hade begått självmord och mannen frågade hur jag visste att det var självmord. Jag visste bara, på något märkligt sätt fanns det idag ett band mellan mitt liv och hans död.
 
Och så uppger de som skäl en svår depression efter mammans död. Vilket får mig att tänka på hur det självklara, det grundläggande ändå är det här bandet, det som skapas innan man ens börjar drömma och längta och vilja. Och så erövrar man världen men det räcker inte som skäl att leva för att den enda som egentligen betyder något är borta. Den som var mindre vacker,mindre stilig,mindre känd, mindre beundrad än alla de ansikten som omringade min vän Alexander, den var ändå, när allt kommer omkring, den ända som betydde något.
 
 


förstoppning

2010-02-03 20:32:42

Vi har nu i många månader levt med det problemet. Magen som sväller upp mer och mer med varje dag som går tillsammans med vår ökande oro.. Skuttandet, tjutandet, skrik, gråt, blod, skräck.. Och det är tre faser som känntecknar ett liv med det problemet, först händer det efter flera timmar av allas lidande..sedan glädje och lättnad som vi lever på i en dag eller två och sedan ny ångest..
 
Jag har läst och pratat med andra och fått tips som nu faktiskt har gett resultat.
Vi har slutat med mjölk och bananer. M vill inte äta katrinplommon men vi har blandat dem i annan mat, främst välling. Välling gör vi mycket tunnare än tidigare, istället för 4,5 skedar blir det 3-3,5.. Vatten, frukt och motion var inget som saknades tidigare så där fanns det inget att åtgärda..
 
Om någon som läser detta lever med samma typ av problem hoppas jag att det hjälper, för det har hjälpt oss.
 
Annars har det hostats i all evighet och jag har börjat på mitt nya jobb. Jobbet är underbart med har också inneburit att jag inte alls har haft möjlighet för hämtning och lämning.. Dessutom kommer jag att resa en del. Men jag lever för dagen, även om jag vet att jag en dag, snart, måste konfrontera det här problemet.
 
 


nema problema

2010-01-21 21:52:41

Nar brist på problem blir ett problem då har man verkligen problem. Vem är jag och vad vill jag av mitt liv är frågor man inte ställer sig när man har fullt upp. När man värmer upp välling mitt inatten, smyger in på jobbmöte 40 minuter försent, igen, eller med en hand försöker laga middag samtidigt som man läser Molly, bär på 10 kg barn och inte vet jag.. dricker ett glas vin..
 
Men nu har det varit lugnt. Inga kriser, hjälp från flera håll, tid att tänka.
 
Och då kom tankar. Vad vill jag egentligen göra av mitt liv? Är jag låst? Hur kommer jag ut? Vart vill jag ta vägen..
 
Jag behöver sova mer. Och komma över att en nära vän har doktorerat och att jag inte ens har påbörjat vägen han just har avslutat. Och när kommer jag att påbörja den?
 
Det roliga för idag var historien från förskolan: förutom lilla M finns det en till tvåspråkig flicka på avdelningen som har persiska som sitt andra språk. Personalen har nu uptäckt att de två, lilla M och lilla N försöker prata sina respektive språk med varandra. De har förstått att de har ett språk utöver det gemensamma och försöker nu kommunicera med varandra. Det är fascinerande och oerhört kul. Barn är vana vid att inte bli förstådda och undrar hur lång tid det kommer ta för de två innan de ger upp. Och om det kanske inte ens spelar någon roll vad de säger till varandra så länge de känner att  utgör en egen enhet, att de är speciella på samma sätt..


Den är bra

2010-01-06 20:45:49

Det säger lilla M om allt och alla. "DEN (med någon konstig betoning) är bra". Och det kan jag säga om den här första veckan detta 2010. Jag brukar säga att när det börjar dåligt så kommer det att bli ett bra år, men det säger jag bara när det börjar dåligt. Helst vill jag att det blir en ny början på något mycket mycket bättre än det som har varit. Jag förvandlas till en ödmjuk och skön person, utan huvudvärk eller bakfylla, med trevliga minnen från kvällen innan, omringad av kärlek och beundran..
 
Som sagt så var vi tio vuxna och ett barn, och dessa vuxna som vid vår avkomst alla erbjöd sig att vara barnvakter så att vi skulle åka skidor, bada i badtunnan, promenera etc. de kände inte lilla M. Hennes favoritfras under veckan i Norrland var "mamma kom", oftast följt av en handling (att dra i mamman i den önskade riktningen). Våra potentiella barnvakter hade dessutom inga egna barn vilket förklarar varför de ställde frågor som "kan inte hon gå och lägga sig själv?". Hon mår vara i en fas av mammighet men jag känner inte många 1,5-åringar som skulle komma till en stuga med främmande lättberusade kvinnor och män, presentera sig och sedan tacka för sig och gå till sitt rum för att sova.
 
Nej. Hon gjorde inte det. Inte själv och inte med oss. Läggdas för lilla M var under tiden i stugan mellan 24 och 1. Det positiva med det var att vi fick långa och sköna sovmorgnar.  
 
Men det hela gick bra. Resan upp och ner i vår bil som kallas för "låda" av min mor, och för "George" av oss tre som älskar vår fina lilla Defender. Det stämmer att värmen är lite trög och att man först efter flera timmar av bilkörning iklädd dunjacka och pälsmössa återfår känslan i tårna, och det är sant att den som sitter mellan föraren och bilbarnstolen (oftast jag) inte har det särskilt bekvämt, men vi klarade oss. Och lilla M sov inlindad i en sovsäck, och sov ganska skönt. När hon inte sov då repeterade vi de fyra partisansångerna som ingår i min bilfärdsreppertoar.
 
Nu måste vi återgå till den kalla mörka vardagen, med start imorgon.  
 


på väg upp

2009-12-29 21:08:21

till Norland. Det är där vi skall tillbringa de kommande 3-4-5 dagar med många vuxna och ett barn. Vårt.
 
Utrustade med våra nyårsklänningar, lilla M har fått sin skapad av Jean Paul och jag av en relativt okänd svensk designer. Pappan skall ha på sig sin traditionella vita kavajen. Hennes är svart, min svart och vit och hans vit. Ingenting lämnas åt slumpen.
Måste bara kritisera den snabbhet som hennes fötter växer med. Som följd får hennes fötter trängas i små lackskor som tills för någon vecka sedan var stora..Stora fötter, stora bekymmer..
 
Vi är nyss hemkomna efter en vecka i ett hus någonstans i en skog, bland katter, hästar och annat roligt (för barn) och inte så roligt (för mamman). Jag längtade hem. Min känsla för natur uppmuntrades inte särskilt starkt när jag var liten, och jag växte upp mitt emot huvudingången till stadens största sjukhus. Tystnad skapar oro hos mig. Skogspromenader är sköna om de har en tydlig början och slut och om slutet innebär att jag går hem. Eller till någon annans hem. Någonstans där det är bullrigt, det finns internet, affärer, restauranger, flygplan, polisbilar..Helst ambulansbilar. Jag kan känna mig hemma var som helst i hela världen så länge jag kan höra ambulansbilar då och då..
Men man kan inte förneka att jag tilläts sova och sova och sova, och de vakna timmarna bjöds jag på oändligt många smakupplevelser. Och julklappar jag fick var absolut i min smak.
 
Igår kväll såg jag Den engelske patienten, och den gjorde mig sjuk. Den och några kusiner till den brukar ha den inverkan på min själ och kropp, men igår verkade jag särskilt mottaglig.
Och det sjuka spåret som filmen rev i mig känns fortfarande. Nu väntar jag på att én härlig indisk rätt skall levereras till mig så att nya känslor kan väckas till liv.
Gott Nytt År till alla underbara människor där ute.  


och jorden fortsätter att snurra

2009-12-20 23:42:58

Ögonblicket efter att jag hade fått besked om att jag hade fått det nya jobbet kan jämföras med ögonblicket efter förlossningen. Allting stannade upp och jag uppfylldes av någon slags likgiltighet. Himlen ändrade inte färg, ingen musik hördes, marken började inte skaka. Jag andades och kände mig tom.


Och precis som då kom känslorna, bara en stund senare kom en hel palett av kända och okända känslor. Eufori, lycka, stolthet, storhetsvansinne, rädslor, hopp, ljust, stort, nytt..


Hur jag sedan skall klämma in fler arbetstimmar och mer ansvar i mitt nuvarande liv vet jag inte. Det är inget jag bekymrar mig över just nu. Nej, just nu är mitt enda bekymmer hur vi skall få plats med alla väskor i bilen. Det råkade bli tre julklänningar. Och en del annat..

Men först måste min ”alltisistasekunden” man avsluta sitt sillprojekt som nyss påbörjades. Natten är ung, sen är det sex timmar i bilen till glögglandet.

Som tur är så fick lilla M sin första bärbara pc av mormor idag.



happy happy time

2009-12-07 22:30:20

Efter att själv har tillbringat jagvetintehurmångadagar eländig och sjuk, kom jag till en insikt angående mitt barn. Jag kom till en hel del insikter, men bara en insikt gällande henne.

Och denna insikt är att jag har möjlighet att i detta nu ge henne lycka. Fullkomlig lycka. Jag går och oroar mig för klimatförändringar, för mobbning och pedofiler, för att det om några år inte finns några hajar eller indiska tigrar eller tonfiskar kvar, och så inser jag att jag inte vet vad som händer imorgon och kan inte göra mycket åt det, men idag har jag ändå henne hos mig, mjuk och liten och varm och nyfiken, och leende, och min och underbar, och frågvis och busig.. Och jag kan idag ge henne den bästa dagen i hennes liv. Och de vackraste minnen och en hel del skratt och en hel värld av tankar och traditioner och musik, massor av musik som hon kan dansa sin löjliga dans till..


Och jag kan även ge henne den underbaraste tänkbara klänningen, gjord i en sagolik blandning av silke och kashmir och annat lyxigt och gosigt. Nu skall den bara fraktas hit från Frankrike, för att användas till kl. 8 på Nyårsafton.. Tack Jean Paul Gaultier för att du har skapat en sådan fantastisk kreation för mitt barn. Inte för att hon bryr sig, men detta ingår i det nyvunna kortsiktiga tänkandet.. Vi njuter idag, och skrattar en hel del. Hon tvingas inte göra någon hon inte vill. Jag gör sådant jag vill. Happy time. Länge leve ytlighet.


ps. jag beundrar oerhört ensamstående mödrar och jag har ingen aning hur de gör när de själva är sjuka och har sjuka barn hemma och ingen i hela världen är tillgänglig för hjälp just denna dag.. Och det lilla, nyfikna, nyvakna flickan sätter sig i knät på en och förväntar sig att man skall sätta igång och läsa högen med böcker bredvid en medan huvudvärk, febern och illamående gör att mamman bara vill lägga sig och dö..



GODA TANKAR

2009-12-03 23:13:20

Jag måste ta avstånd från tankar kring mitt förra inlägg. De skapade dålig karma. Människor runt omkring mig blev sjuka. Lilla M fick falsk krupp, inhaleringsmask och en hel del tårar. 17 månader och har redan fått dropp, kortisonspruta, inhaleringsmask.. Själv är jag 31 och har aldrig behövt ta något av detta. Så jag måste försöka skapa mycket mycket positiv karma..
Det är klart att alla ska få presenter. Alla blir glada av att någon uppskattar dem och det de gör.
 
Det positiva med att jag har varit sysselsatt med oro och tråkiga och sorgsna tankar är att jag inte har tänkt på hur jag gjorde bort mig på intervjun till drömpositionen förra veckan. Förra torsdag rättare sagt. Mellan 9.30 och 11. Hur jag gjorde bort mig fullständigt och hur jag nu väntar på att få besked om att jag inte har fått jobbet. Hur jag vet att jag inte kan få det och hur hoppet ändå lever i mig och fast jag ignorerar det och tittar bort så skuttar det framför mig och säger "tänk om, kanske, kanske". Inte alls tänkt på det.


Hur gör man?

2009-11-30 21:45:18

Jag har nu klättrat ner från alla abstrakta sorgmoln och ställs inför en konkret fråga. En fråga som skulle platsa på något forum om barn (bland andra viktiga frågor såsom den jag nyss upptäckte, nämligen "min dotters bajs luktar illa!?") och som förmodligen skulle följas av en massa inlägg. Problemet är det att jag oftast redan innan jag ber om råd vet vad jag vill göra. Eller snarare vad jag inte tänker göra. Även personlighetstester visar på en orubbad beslutsamhet, och lite av "jag vet bäst när det gäller mig själv" tendenser.
 
Men nu vet jag verkligen inte. Föräldrar på min dotters föräldrarskola vill köpa presenter till förskolepersonalen. Ingen symbolisk gåva utan riktiga, påkostade presenter. De har hetsat varandra med argument som "jag tycker iaf att våra barn är värda så och så mycket.." etc.
Jag tycker verkligen om alla som jobbar med lilla M. Och jag är verkligen inte snål. Men jag förstår inte varför vi skall samla in pengar till stora julgåvor. De gör sitt jobb, och de gör det bra. Det är en kommunal förskola med tydliga regler och riktlinjer. De följer dessa, och de gillar barn. Jag kommer från en värld där presenter till alla möjliga lärare och instruktörer och chefer och fixare av alla slag var en självklarhet. Det var inte ett tecken på uppskattning utan en oskriven lag. Man försäkrade sig att ens barn fick det lite extra bra. Och jag trodde att jag hade kommit bort från den traditionen. 
Man bygger in ett systemfel, en förutsättning för orättvisa. De flesta föräldrar på dotters förskola har det väldigt gott ställt. Föräldrar kan unna sig extra barnhjälp, extra ledigheter, etc som innebär avlastning för personalen. Färre barn, höjd kvalite på aktiviteter som utövas, tätare kommunikation med föräldrar. Och så fina julklappar. Och presenter för terminavslutning. För våra barn är värda det..
Och hur blir det då med andra barn? Finns det barn som inte är värda en bra barnomsorg? Kommer dessa föräldrar att köpa gåvor till lärare också? Och sina barns chefer och egna chefer och alla andra som fixar ett och annat för dem?
  
Det blev många ord och det enda jag ville säga är att jag principiellt är emot att vi skall köpa dessa presenter. Och att jag normallt skulle säga det högt och argumenterat för min sak.
Men det här är nu inte bara mig det gäller. Jag vill inte att hon skall få ett stämpel på sig på grund av mina principer. Att andra föräldrar skall se på henne som det barnet vars mamma inte ansåg att hon var värd dessa hundralappar.
 
Så hur bör jag göra?
 
Jag har en kombination av glögg och konjak framför mig, och hoppas det är den rätta kombinationen för det här problemet. Jag välkomnar självklart alla råd..
 
 
 
PS. Jag vet inte vilka jag tycker mer synd om, de schweíziska muslimerna som har utsatts för en obefogad, meningslös och ofattbar kränkning eller de schweizare som har röstat för förbudet, för deras inskränkhet.


2009-11-16 21:36:42

Så här är det. Jag lever, jag fungerar. Jag planerar, tänker, längtar efter handgripliga saker, skrattar, njuter, är stundvis trött, lagar mat åt gester, charmar, tränar, äter. Jag lever, jag fungerar. Jag rör mig framåt och tiden går.
Men
Det räcker med en liten vindpust som luktar nostalgi och så kastas jag ner från mitt fungerande liv och på ett ögonblick är jag där igen, förlamad av sorg, förlamad. En låt, en bild en tanke en dröm ett möte, och så minns jag min förlust, och den tomheten som uppfyller mig. Tomheten som jag har täckt över med det livet jag lever varje dag.
 
Och så tar det sin tid att resa sig igen och hittills har jag alltid gjort det. Men ofta, i likhet med många andra människor som en gång har förlorat sin identitet, och som följd av det tillfälligt eller slutgiltigt har förlorat mening med att leva, i likhet med dem känner jag den här stumma sorgen då och då. Abstinens efter det som inte längre finns. För varken jag, de eller det finns kvar. Vi och våra minnen kan inte mötas i en vacker symbios.
 
Anledning till att jag skriver så dystert är att jag nyss har läst en text av en författare som berättar om hur han efter tio år i en förort i Sverige skulle flytta, känslokallt och snabbt. De här tio åren hade han tillfälligt tillbringat där, han hade  tillfälligt levt i väntan på att återvända till ett liv som inte fanns. Under tiden fick han en som växte upp i samma förort, som formades som person av de gator och ansikten som fanns runt omkring honom. Författaren förstod inte sonens sorg när de skulle flytta eftersom han hade missat att just denna förort var det enda hemmet sonen kände till. Denna förort med provisoriskt boende, arbetslöshet och skräpiga parker skulle vara källans till sonens nostalgi, de vackraste minnen, den första kärleken. Hur olika var inte deras världar?
 
Min värld är inte min dotters värld. Min sorg kommer alltid att finnas där under ytan, och hon kommer aldrig att förstå den, om ens ana att den finns där välpaketerad och undanträngd.
Men min dotters värld skapas i detta nu. Och det vill jag inte missa.   


vaccin

2009-11-08 22:15:17

Jag tänker inte skriva om vaccinet, vill bara reflektera kring människornas förhållande till den. På mitt jobb har de flesta vaccinerats redan. Jag har inte gjort det eftersom
1. jag inte har hunnit
2. jag egentligen inte känner mig redo
3. jag ogillar att någon säger till mig vad jag "bör" göra
4. ingen i min familj har vaccinerats (än)
 
Men jag är inte den enda. Jag satt och tänkte på vilka (återigen på jobbet för det är där som det diskuteras mest) som har sagt att de inte tänker vaccinera sig, att de är skeptiska till propagandan kring influensan, att de inte vet vad biverkningarna egentligen kan visa sig vara, etc, alla de är födda utanför Sverige. Födda och förmodligen mer än så; formade som människor. Och i denna "form" ingår det oftast en skepsis mot den överdnade, mot samhället, mot media, förmodligen mot det mesta. Det är klart att man i korrumperade och svaga länder inte kan förlita sig på att systemet kommer att ta hand om en. Snarare tvärtom. Man litar på sina närmaste, punkt slut.
Visst generaliserar jag.  
Men uppenbarligen passar jag in i den mallen. Punkt tre och fyra, ovan.
 
Men om de nu ska vaccinera de riktigt små, och även min lilla M, då kommer jag också att göra det. Då får vi båda ha de okända biverkningar, om det nu finns några. Då får vi båda ha ont.


TVÅSPRÅKIGHET

2009-10-22 00:00:16

Det är fantastiskt att den lilla människa förstår båda språken som vi talar. Hon funderar inte ens. ”Buba” (insekt på bosniska) ropar hon och pekar mot en bubaliknande leksak. ”Hämta insekten” säger pappan och så går hon och gör det. Det är så kul att jag vill uppleva det om och om igen. Man har skapat en förståelse hos henne som är otrolig. Det får mig att känna som en liten gud:)


Men det är ett hårt arbete som jag dagligen gör. En kamp mot naturen. För den största delen av tiden är hon en del av det svenska språket. Förskolan, andra barn, hennes pappa, böcker, musik..Jag själv ska lära henne ett helt språk, jag, bara jag ska lära henne ord för ord, abstrakta begrepp, osynliga, främmande.. Jag sitter och översätter böcker jag läser till henne, skapar egna rim, försöker gräva fram ramsor och sånger från min egen barndom men de är oftast ofullständiga och något inaktuella (”pappa har vi skickat till arme, han ska stanna där i några år, men vi är också soldater för även vi bär mössa med stjärnan på..etc – en av mina favoriter vars innehåll jag inte har reflekterat förrän nu när jag skulle lära ut den:)


När jag skulle lägga henne ikväll började jag sjunga samma vaggvisa som jag har sjungit för henne sedan hon föddes. Men mitt i min sång började hon ropa ”hunga Pippi, hunga Pippi”. Hon ville att jag skulle sjunga om Pippi Långstrump för henne. Förmodligen på originalspråket också.

Ja, det kändes som ett nederlag. Klart att Pippi vinner över partisanerna.



Fredag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2009-09-25 20:41:40

Tyvärr så är min man lite slutkörd, jobbet har gett honom ångest och stress, han har för mycket ansvar att bära på och det är tungt.
Är det taskigt av mig att jag ändå mår så himla bra? Vi sitter i samma soffa, men vi befinner oss i två olika världar. För jag kan inte låta bli att njuta av att helgen börjar imorgon, att jag har gjort ett bra jobb denna vecka utanför de ordinära uppgifterna, nätverkat och visat tänder vid behov.. Jag har lyckats med att få in en doktorandkurs och ett träningspass under veckan. Min lillastora bebis och jag har haft några riktigt sköna kvällar. Ok jag har inte fått sova och även hoppat över lunchen för att hinna med men det var värt det. Att få saker och ting gjort ger energi, eller åtminstone ikväll så känns det så.
Och jag har upptäckt Tradera. Eller upptäckt är nog fel ord, jag har blivit besatt av budgivningar, beroende av små adrenalinkickar man får när man vinner en auktion (för att fem minuter senare uppleva en kall ångest). Och så är det så spännande och skönt ytligt. En flykt från alla bekymmer.
 
Och så läser jag i dagens SVD artikeln om en nyutkommen bok som behandlar utvisning av apatiska barn och så sjunker jag fullkomligt. En mening beskriver hur tjänstemän lyfter upp livlösa kroppar, kopplar bort dropp för att flyga iväg dessa barn till olika delar av världen där ingen vill ha dem. Diskussionen som pågick kring huruvida dessa barnen verkligen var apatiska eller hade manipulerats av sina föräldrar var så sjuk. Ligg tre dagar i din säng utan att prata eller äta och så kommer du att bli sjuk. Dessa barn hade legat i sina sängar i flera år. Sondmatning. Vem låter sig frivilligt sondmatas? Och hur fruktansvärd är inte den rädsla och den hopplöshet som utvisning innebär att man hellre lägger sig ner och dör än accepterar den? Är man förälder så vet man..man vet att föräldrar älskar sina barn obeskrivligt, obegränsat. Föräldrar manipulerar inte sina barn på det sättet. Jag känner oändlig sympati för dessa föräldrar.
De säger att det är bestämt, beslutat, berättigat, rätt, undersökt. De använder många ord för att rättfärdiga dessa grymma handlingar. Och vi sväljer det för annars skulle man inse att det är fel och orättvist. Men det är precis vad det är. Under kriget i Bosnien öppnade Sverige sina portar för flyktingar. Detta var i början av kriget och de flesta som kom till Sverige hade inte hunnit uppleva så mycket hemsketer som de som blev kvar. Sedan stängde man gränsen. Man hade uppnått en kvot. De flyktingarna som kom efter att kvoten hade fyllts var de som hade varit med om hela kriget, sett och upplevt dödande, svält, sorg, våldtäkter, brända hus och förföljelser. Men kvoten var uppfylld och de skickades hem. De som slapp kriget fick därmed stanna, de som hade varit med om det hemska fick inte det. Det var ytterst orättvist, men föga ifrågasatt.
 
Ibland vill jag förändra världen. Ibland flyr jag i Tradera.  


rädsla för det nya

2009-09-16 21:01:05

Jag har hört folk prata om den svåra balansen mellan barn och arbetet. Men ändå så trodde jag att jag skulle kunna kombinera dessa två. Och det har jag faktiskt gjort i snart fem veckor. Rent fysiskt. (förresten så kommer jag nog behöva gå ner i arbetstiden för att få ihop det fysiskt också men detta är inte poängen).
 
Poängen är att jag inte är samma person som innan jag gick därifrån.
Jag är ganska trygg i min roll, ganska trött på morgnarna, ganska utråkad på våra möten (jag brukar vara mer intresserad av fruktkorgens innehåll än ämnen vi diskuterar). Jag sköter mig jätte bra, gör klart det som ligger på mitt bord,  men jag använder min fritid till att ringa hem eller gå till närmsta barnbutiker och handla lite till den enda, den finaste, eller så snackar jag förskola, matvanor, barnsjukdomar etc. med kollegorna. Vissa kollegor.
När jag lämnade kontoret före ledigheten var jag yngst bland kollegerna, den som festade mest, den som reste oftast, var ute mest, den som mycket kretsade kring.
Och nu ser jag dessa nyanställda, dessa människor som är yngre, som har hur mycket tid som helst för att slita, uppnå resultat, imoponera på cheferna, dessa hungriga ambitiösa människor som festar och skapar nätverk medan jag forskar kring vinteroveroller. Dessa "nya" är det stora hotet som snart kommer att ta min plats eller köra över mig. Jag ser det hända..
 
Och så undrar jag..ska jag låta det ske? Ska jag slåss för min plats? Slösa energi? Bli frustrerad? Eller gå dit, göra mitt jobb, spendera lönen, slappna av, leva livet?  
 
Jag vet inte. Jag tror inte jag kan låta dessa nykomlingar, dessa snyggt klädda, fria, roliga, ambitiösa "twenty something" som Carry i SATC skulle säga, gå förbi mig. Jag kan bara inte. Jag är född med en jättejättejättestark tävlingsinstinkt, och jag känner att jag måste slåss. Behålla det som var jag, det som fortfarande borde vara jag. 
 
Men finns hon fortfarande?
 
 


Den tysta stunden när blommorna talar

2009-09-09 22:43:45

Vi sitter båda två under den enorma bokhyllan som vi själva har byggt. Klockan är mycket och lilla M sover i sin säng. Vi lägger märke till något ljud, det låter inte som en rörelse, snarare som att någonting pressas och kämpar emot, ett ljud som är svagt men oförklarligt, ett ljud som jag med fasa börjar förknippa med de hundratals kilon ovanför oss som hänger på några skruvar i en 120 år gammal vägg. Om den skulle rasa, om något skulle hända oss båda i denna stund, vem skulle hitta henne, när skulle de hitta denne, när skulle de börja misstänka något, bryta sig in, leta..


I panik tänker man så tokigt. Om en flera hundra kilo tung vägg skulle rasa över oss skulle grannarna märka det. Men inga väggar rasar. Bara det svaga ljudet av ett okänt hot. Hot att något ska splittra vår lilla familj, drabba oss, störa vår lycka. Vi sitter och väntar. Och lyssnar.

Och så förstår vi. Det är liljorna i fönstret som öppnar sig. Lever och pratar, rör på sig. Det är det levande som lever, böckerna sover. Sova ska vi också.




Denna svåra svåra inskolning

2009-09-07 21:17:53

 

Denna inskolning..En omskakande resa, en mental våldtäkt, någon kommer, och mot ens vilja, bär iväg ett gråtande barn i vars ögon man läser SVEK SVEK, rädsla och övergivenhet. Och sedan den långa väntan, och alla kollegor som pratar på och inte förstår att man bär på en enorm sorg, att man har sålt sin själ till en demon, att man bara har hennes skräckslagna ansikte i huvudet. Och minuter går långdsmt och vad gör hon just nu, gråter hon fortfarande, har hon ätit något, förstår de när hon säger ”kamen” hennes enda ord på bosniska som betyder sten, hennes kära stenar..


Det är svårare än svårt. Och så hittar man henne några timmar senare lekande, skrattande, lycklig. Och så vill man gråta av glädje för att vi alla har överlevt denna dag, och så vill vi inte tänka på vad som väntar imorgon bitti..



Hårvård..

2009-08-26 15:03:09

Mitt hår är ganska vilt, varken lockigt eller rakt, bara stort och odefinerat. Ibland låter jag det vara som det är, ibland försöker jag ta fram det lockiga (som förvandlas till en fågelbo inom ett par minuter), ibalnd försöker jag själv föna det rakt (då luktar det bränt hår), men oftast låter jag någon som kan göra jobbet. Göra mitt hår till silkeslen massa som bara är snygg, morgon, kväll, konstant.
 
Men
när jag var föräldrar"ledig" då fanns det inte utrymme ens att tvätta håret och absolut inte föna det själv. Jag passade därför på när hon sov, och beroende på var jag befann mig gick jag in på närmaste drop-in salong och lät de göra jobbet, snabbt, snabbt, och hann de inte innan lilla fröken vaknade då fick det vara så, två tredjedelar silkeslena, en tredjedel en klump..
 
Idag hoppade jag över lunchen och fönade håret istället. Och det blev bra, och jag slapp stressa. Men jag kände att jag saknade henne. Jag saknade väntan att hon ska vakna. För första gången sedan jag började jobba kände jag att jag är långt från henne, och kommer att vara det under många många timmar. Och aldrig blir vi ett såsom vi då var..
Så alla ni föräldrarlediga med dåliga hårdagar - det spelar ingen roll. Det är liksom värt det..


Tillbaka

2009-08-20 09:18:11

Jag läser mitt senaste inlägg och förfasas över hur ingenting har förändrats. Det jag inte visste då vet jag fortfarande inte. Den enda skillnaden är att jag har haft en riktigt bra semster, och att jag nu har börjat jobba. Istället för heltid så jobbar jag åtta timmar om dagen. Det innebär att jag under de här åtta timmarna kan gå på toa när jag vill, kan avsluta påbörjade meningar på datorn, kan fika 15 minuter i sträck och kan under min lunch ägna mig åt bara lunchätandet. Inga avbrott, ingen oro över vad som ska lagas för mat, inga matrester under bordet och på väggar, ingen panikartad brist på ideer för stimulans av en varelse som konstant behöver stimulans. Bara jag och mitt jobb..
Visst saknar jag henne. Älskar henne. Men efter 14 månader var jag verkligen i behov av förändring. Att varje morgon fokusera på vad JAG ska ha på mig, vad JAG ska äta till frukost (ok, det här var en lögn, jag äter egentligen inte frukost, men om jag nu gjorde det..), att sitta 15 minuter på tunnelbanan och läsa nästan hela tidningen (förut räckte inte ens en hel dag åt att komma förbi ledarsidorna), äta ickebarnvänlig mat till lunch, äta med pinnar - HA!, få behålla pinnarna under hela lunchen..
Nu är det så att jag bara har jobbat i tre dagar, solen skiner, jag har fått börja med den mjukaste mjukstarten och jag är utvilad efter semestern..Jag vet att det kommer att bli jobbigare..mer jobb, svårt att komma upp, insikten att jag missar mitt barns uppväxt medan jag sitter med meningslösa uppgifter på ett kontor i en själslös del av Stockholm..
Men idag känns det bra. Och jag vet fortfarande inte om jag är kvar här länge till. För vi har fortfarande chansen att tacka ja till det dåliga kontraktet som för oss bort i tre år och gör mig till en lyxhustru utan så mycket lyx och pengar dock.. Vi får se..


test

2009-08-19 16:05:26

test


rörigt

2009-06-29 23:06:52

Det är så rörigt i mitt liv just nu. Fötterna kliar, det betyder att jag ska resa snart, men jag vet inte exakt när. Vi har inte ordnat med boende och vi vet inte hur länge vi ska vara borta. Det senaste är att M måste skriva på ett kontrakt på tre år, vilket inte alls känns lika lätt som att planera att vara borta i ett år. Vi håller på med uthyrning av lägenheten, vaccinering etc. Samtidigt har inte alla våra krav uppfylls, och dessa är krav som måste uppfyllas för att vi ska ge oss av. Jag vet inte vad jag känner längre.. Dottern har fått en plats på förskolan, på den fantastiska förskolan som hade fått jätte bra föräldraromdömen och är jätte svår att komma in på.. Jag har skapat en konfliktliknande situation mellan mig och min chef pga 100 kronor, 100 kronor!!! Det var först en ren principsak eftersom min löneförhöjning blev sänkt (med denna hundring alltså) efter att jag hade meddelat att jag måste förlänga föräldrarledigheten.. Det kändes bra i denna hettans stund att stå upp för sina principer och visa lite av det kända (ökända?) balkantemperamentet, men jag ångrade det ganska snart. Speciellt för att jag ännu inte har ansökt om tjänstledigheten för jag vet inte när exakt vi ska resa, och för att de söker och kanske redan har hittat en ersättare och för att resan kanske kanske inte blir av...Fel, man måste gå igenom sitt läge och möjligheter innan man agerar explosivt, men men..
 
Det viktiga är att min dotter har badat i sjön, den kalla sjön som till nyligen var täckt med is. Jag utsatte henne för det för att
1. det var jätte varmt (som alla förmodligen har märkt)
2. hon ville verkligen
3. jag utgick från att hon hade en hel del vikingblod i sig
 
Hon blev då förkyld, jätte förkyld. Hon blev inte bränd, det är åtminstone positivt.
 
Som sagt livet är rörigt. Hur ska det bli med hennes språk, om hon nu måste introduceras ett tredje språk i det nya landet..
Språk och tvåspråkigheten det ska jag skriva mer om. Så fort fötterna har slutat klia..


Infantilisering av valvakan och hur svensk är Zlatan?

2009-06-08 14:04:25

Nu har jag skrivit och skrivit och så har jag nuddat vid fel tangent och nu är allting borta. Och nu försöker jag andas bort frustrationen genom regelbundna in- och utandningar.. Igår, under födelsedagsfirandet, då hjälpte inte andningen, då var jag tvungen att ta till ett glas travarica, en fantastiskt god brännvin kryddad med Balkans kryddor. Det hjälpte faktiskt. Och kalaset blev väldigt lyckad. Balonger, musik, tre hembakade tårtor (den ena dekorerad med bokfiguren Molly), massor med mat, kultur- och ålderskrockar, och det viktigaste - ett lyckligt födelsedagsbarn. Jo, det gick bra, och det är tur att det bara händer en gång om året för man känner sig rätt utmatad efteråt.
 
Men, det var inte det jag ville skriva om. Jag har under flera veckors tid tillbringat mycket tid med att lyssna och läsa alla möjliga debatter om europeisk politik, olika block, invandrarfrågor. För eller emot. En främligsfientlig våg sveper över Europa och det ger en obehaglig smak i munnen. Folk som en gång har flytt krig väntar alltid på en ny katastrof, en ny flykt. Det kanske inte är något man aktivt tänker på, men definitivt något som finns inom en.
Men jag röstade. Och till alla dem som förfasar sig över Sverigedemokraternas framgångar (platsen i EP hade inneburit ett enormt stöd för SD, både ekonomiskt och politiskt) men själva inte har röstat - genom att inte rösta har de på sätt och vis gett sin röst till SD. Ju färre det är som röstar desto mer väger varje röst, och jag tror inte att många SD anhängare valde att inte rösta. Och samma gäller för hela Europa. Nu har medborgarnas passivitet öppnat dörrar för de farliga makterna, och med tiden blir de extrema åsikter alltmer rumsrena. Fast alla tycker kanske inte att dessa åsikter är farliga, eller ska jag säga - de är nog inte lika farliga för alla.
 
Så jag tillbringade kvällen med att titta SVT's valvakan. Programmet som försökte vara allt annat än ett seriöst program - en karaktär som satt där och tolkade och sammanfattade facebook kommentarer, information såsom "Göran Hägglund sminkas just nu" eller "Peter Wolodarskis föräldrar är från Polen", intetsägande reportage från "folket ute i landet" och ett extremt partiskt urval av gäster (fru Bildt som var moderaternas kandidat nr. 8 eller Gudrun Schyman som fick mer utrymme än Vänster- och Miljöpartiets representater tillsammans och dessutom färre röster än SD som däremot bojkottades av SVT eftersom inga av deras representanter fanns bland de inbjudna..).
Och på tal om fru Bildt - om hon nu var kandidat nr. 8 hur kommer det då sig att just hon prydde hälften av alla valaffischer (åtminstone här i Stockholm). Och vad hände med kandidat nr 2?
 
Apropå allt det här så läste jag i veckan en artikel om Zlatan i Metro. Den kritiserade det faktum att svenska medier konstant påpekar eller ifrågasätter Zlatans svenskhet. I kommentarer till texten som folk har skrivit kunde man läsa alltifrån att Zlatan aldrig blir svensk oavsett alla sina framgågnar eftersom svensk är något man föds till, till att Zlatan faktiskt har svenskt medborgarskap och att det bör innebära att han är svensk. HAR ALLA MISSAT det faktum att Zlatan faktiskt är född i Sverige. Född och uppvuxen Sverige. Gick i svensk förskola, svensk grundskola, med svenska ramsor och barnsånger, tittat på svenska barnprogram, firat svenska helgdagar, ätit svensk godis..Förmodligen nattar sina barn men just Björnen sover eller Vem kan segla förutan vind..Och visst påverkades han av den förortsmentaliteten som han växte upp i men det är fortfarande den svenska förorten som skapade honom. Förortskille men SVENSK förortskille!!! 
Vad annat än svensk kan Zlatan vara?
Jag försöker lära min dotter mitt modersmål, de få barnsånger jag minns, jag försöker överföra en del av min kultur till henne. Men det är så svårt. Det är svårt för att det svenska runtomkring henne är så dominant. Alla hennes barnböcker, alla andra barn, sånger vi sjunger på öppna förskolan, senare blir det tv och förskolan.. Kommer någon en dag att ifrågasätta hennes rätt att kallas svensk?
 
Zlatan behöver inte mitt försvar, länderna står i kö för att kallas för hans. Men det är principen jag ifrågasätter.
 
 
 
 
 


Tack och lov för antibiotika

2009-05-29 20:02:52

I flera dagar har jag läst kritik i DN mot att läkrana för lättvindligt skriver ut antibiotika till folk som egentligen inte är i behov av antibiotika. Friska journalister har simulerat bihåleinflamation och nio av tio läkare har skrivit ut antibiotika. Det är dåligt, och det faktum att de nya resistenta bakterierna hotar vår existens är ännu värre. Men min erfarenhet av att kunna få antibiotika när man behöver dem (här i Sverige) är en helt annan än vad journalisterna visar. Min mor har i flera månader gått med en stor bihåleinflamation som gjorde att hennes luktsinne försvann till slut. Det tog fyra läkarbesök innan hon överhuvudtaget blev ordentligt lyssnad på och undersökt.. Detta för att hon har/hade en tillit till läkarna. Deras jobb är att ställa diagnos och bota en. Vilket är förmodligen tvärtom från det som journalisterna gjorde. De kom med färdiga diagnoser och begärde medicin. Och uppenbarligen fick de det.
 
Nu när dottern var sjuk upplevde vi samma sak. Den första läkaren avfärdade det faktum att hon hade varit gravt förkyld i två veckor innan vi kom till vårdcentralen och hävdade att det var virus (utan att ens undersöka henne, annat än snabbt kolla öronen). Den andra läkaren gjorde samma sak men denna gång krävde vi att få ta blodprov..och det visade sig att det var både virus och bakterie. Fyra dagar med feber runt 40 och jag vet inte ens hur många dagar med kräkningar, hosta, snuva..och efter två dagar med antibiotika är barnet hur bra som helst..
 
 


tre punkter

2009-05-26 19:47:45

Det är tre saker som upptar mina tankar denna vecka.
 
1. Det är snart ett år sen vi fick vår dotter och det ska vi fira med ett stort kalas - men, inte hemma utan ute på gården. Det gäller att förbereda allting och vara kreativ för bland gäster ska vi ha kompisar som inte har barn och som kommer på "fest", samt barn i alla åldrar. Jag behöver tips för hur man kan underhålla 10-15 barn från 1 till fem år på en gård med betong, blommor och en bänk.. Balonger och champagne är det jag vet ska vara med, men det känns som om det behövs lite annat..
2. Födelsedagsbarnet är sjukt och har 40-graders feber. Det är sömnlösa nätter och mycket oro, och en del blodprover. Hon är tapper, men jag är ganska slut mentalt eftersom det inte är första gången hon är sjuk..Men vi ska ta oss igenom detta..
3. Som en flykt undan från ångesten kring frågan om vi ska flytta eller inte till ett annat land har jag börjat fundera hur jag ska göra om vår lägenhet från en underbar tvåa till en ännu mer underbar tvåa..dvs. hur jag/vi, utan att bygga om lägenheten, ska skapa ett eget rum för dottern..om detta skriver jag nästa gång, nu måste jag lägga sjuklingen..
 
 


Om potträning, sömn och små små steg

2009-05-19 12:42:09

Jag har då förlängt min "mammaledighet" och det enda jag nu ser är alla pappor som går med sina barnvagnar, och jag blir påmind om att jag egentligen borde sitta på mitt kontor och tycka livet är tråkigt eller stressigt eller vad som helst annat än gå runt och njuta av vårsolen, och gå till de otaliga kaffeerna, öppna förskolorna, butikerna som jag redan har tillbringat mina timmar i. Min kvot.
Det står inte skrivet någonstans, annat än i mitt inre.
 
Och egentligen är det inte svårt att njuta. För hon går nu, hon går jätte fort och stadigt, och jag håller henne i handen när vi går på stan ibland, och det känns gudomligt. Och jag har lyckats vänja av henne från amningen, det tog sina fyra-fem gnälliga dagar, och två nätter som jag tillbringade vertikalt (medan grannarna förmodligen förbannade mig), men nu...nu sover hon. Och hon försöker inte slita av mig tröjan när vi är ute. Inte heller när vi är inne. Hon har kommit över det helt enkelt. Och det har varit en liten sorg för mig också - att inse att det inte blir mer av denna närhet, av hennes fysiska beroende..det är som den lilla tonåren, kris och individualism.. Ett uppbrott mellan föräldern och barnet.
 
Och en kommentar angående potträning - överallt läser jag att barn inte är mogna för att ens börja tränas förrän i tvåårsåldern..Uppmuntrad av min mamma som tränade mig och min syster från det att vi var sex månader och fick oss båda blöjfria dag och natt före ettårsåldern så testade jag i några veckor när min dotter var 7-8 månader. Det gick jätte bra. Dag ett hatade hon det främmande föremålet, dag två satt hon på den, dock lite skeptisk, sen fick hon sitta på den varje gång hon precis hade vaknat och varje gång kissade hon..hon blev själv jätte glad och tittade i pottan efter att hon var klar för att se vad hon hade åstadkommit..har man fasta rutiner dvs. om man vet när barnet behöver gå på toa - varför ska man vänta? För att det är mycket mer bekvämt att byta blöja? Min mamma som använde tygblöjor tyckte inte så. 
Så, potträning för de riktigt små  kräver en del arbete. Men omöjligt är det definitivt inte vad de än säger och skriver!
 
Vi vet fortfarande ingenting om vår flytt..


2009-05-12 14:51:40

Lönesamtalet gick ganska bra, inte för att jag har blivit särskilt rik efter det utan snarare för att hon, chefen, hade förståelse för min konstiga situation. Jag har två dagar på mig att meddela ifall jag börjar jobba på måndag. Situationen är svår, jag löser det genom att surfa på nätet hela dagarna och shoppa barnkläder, även det på nätet eftersom vi båda är förkylda.
Tanken på att förlänga föräldrarledighet skrämmer mig lite..det känns som att jag BÖR göra annat nu efter 11 månader.. Vad denna tanke nu kommer ifrån..
 
Om vi åker då ska jag göra följande:
1. måla mer (det är min passion men den involverar förbjudna element såsom oljefärger och terpentin..förbjudna för en småbarnsförälder, för den balkongslösa lägenheten som vi bor i och den vita soffan - jag räknar med ett gästrum och balkong och helst en barnvakt i det nya landet :)
2. lära mig arabiska. Jag har faktiskt lärt mig antik grekiska på egen hand. Eller jag kanske ska skriva läst inte lärt mig.. men i alla fall. Dessutom så bör det finnas kurser. Och barnvakt.
3. fila på min forskaransökan. Fila fila fila. Medan barnvakten gör sitt
4. blir nog tvungen att besöka affärer, speciellt de som inte finns hemma. I grund och botten blir jag en hemmafru som tillbringar dagar antingen hemma eller shoppandes..
5 jag kommer väl på en del annat..som att sola..och fortsätta att vara mamma
 
Saker jag oroar mig för är:
1. ingen förskola - jag tror det är bättre för barnen att börja tidigt
2. isolering - tänk om det inte finns andra barn för henne att leka med.. Jag vet att det låter dumt och fördomsfullt men det är inte - utan öppna förskolor och olika barnanpassade kafeer, och utan min mammagrupp och sandlådor där ute - var skulle man då träffa andra barn? Om man inte råkar ha mammor i sin umgängeskrets?
3. hur många språk ska hon egentligen utsättas för så ung och förvirrad?
4. min egen isolering - jag har bott utomlands vid många tillfällen, även Sverige började som utomlands, men jag har alltid varit ute för mina egna projekt. Kommer min självkänsla att bli rubbad, förvirrad, utplånad?
 
Nu måste jag skölja bort ansiktsmasken som har börjat stelna så det blir inga fler punkter på den oroliga sidan..
 
 


jag vet att jag ingenting vet

2009-05-10 20:01:29

Jag har ansökt om föräldrarledigheten tom 15 maj. Det innebär att jag om en vecka borde återgå till mitt arbete. Ett arbete som inte uppfyller alla mina krav på ett idealt arbete (och jag tror inte att det finns något arbete som i det långa loppet skulle göra mig helt tillfredställd) men ändå ett arbete som jag nu har ställt in mig på att gå tillbaka till. Jag har under den här processen då jag försöker mentalt ställa in mig på det som väntar köpt en del nya kontorskläder, tagit fram klackskor (hittills har jag inte kunnat använda dem för att det i vårt vackra hus saknas en vacker hiss och jag har fått bära upp och ner och ner och upp både vagnen, skötväskan, dottern som trots att hon är rätt smal ändå väger några kilo, matkassar etc..i alla fall, det har varit tufft även med platta skor, men nu skulle jag tillbaka till mitt kvinnligare jag..jag har slingat håret, klippt det också (det ångrar jag dock) och tagit fram mina handväskor som även de har legat undangömda och utkonkurrerade av skötväskan..
Och imorgon ska jag träffa min chef och ha löneförhandling. Det är min andra löneförhandling sedan jag blev föräldrarledig, och det känns inte som att jag har mycket att komma med jämfört med vårt förra samtal. Då tog jag upp allt som jag hade gjort för vårt kontor och som gjorde mig oumbärlig och fantastisk och förtjänt alla de extra tusenlappar som jag skulle ha fått med inte fick..den här gången har jag slut på argumenten..
Till saken hör att jag måste meddela att det inte alls är säkert att jag ska börja jobba nästa måndag, och inte heller nästa månad för den delen. Till saken hör att jag kanske om några veckor ska flytta utomlands, långt österut..till värme, höga hus, kameler och öken..
 
Men innan dess ska jag ha besök av min pappa och min mormor som kommer till Sverige för att umgås med lilla tjejen som sist de såg henne var bara två månader gammal. Och vi ska fira hennes födelsedag på gården utanför det hisslösa huset...Och det ska förberedas..men det ska jag skriva mer om, snart.
 
 


Den demokratiska schlagerfestivalen

2009-04-28 14:01:23

Gårdagens schlagerpanel var ovanligt (oroväckande) positiv till det bosniska bidraget. Och trots att jag avskyr Melodifestivalen (nu skulle min syster påpeka att jag ändå ser till att inte missa den år efter år efter år) och dessutom inte bryr mig särskilt mycket var panelen tycker om saker och ting så blev jag ändå rörd, faktiskt tom lycklig. Det är så ovanligt att mitt unga, sköra hemland omnämns i annat än i negativa kontext, krig, fattigdom, brist på demokrati, brist på inspiration. Tom som exempel på misslyckande, politiskt och ekonomiskt misslyckande som europeiska institutioner, FN och andra ska lära sig av. Bosnien dyker upp i läroböckerna som ett exempel på hur det inte ska gå till. Själv fick jag lära mig det inför en av tentorna..
Därför blir jag glad när Bosnien och Hercegovina står bredvid alla de andra och dessutom låter så bra. Och så var jag lite kär i sångaren när jag gick i åttan. Jag skolkade från skolan för att hänga på samma fik som han hängde på..
 
Och så tänkte jag på att det inte är bara mitt vackra land som föddes ur krig utan även mitt identitet som jag bär på och har försökt vänja mig vid. Att vara bosnier, flykting, invandrare, främling, minoritet.. Och de nya egenskaperna såsom skepticism, rotlöshet, misstro på människor och institutioner, på rättvisa, på gud.
 
Och nu när jag ska uppfostra barn, nu måste jag skala bort det negativa, men ändå behålla kärnan i det som är jag.
Kvinnan från ett land som inte finns längre, ett språk som inte talas längre, ett namn som inte kan uttalas (här i Sverige) och ett yrke som inte kan utövas (här..).
 
 
 


min vän Maria Callas

2009-04-20 12:58:19

Denna månad kan sammanfattas i tre punkter:
 
1. en vecka med dropp på Astrid Lindgren. Därefter en vecka utan dropp men med ständig oro över att bli inlagda igen. Sedan gick det över. Det nästvanligaste magviruset enligt läkarna, som enligt mina undersökningar inte alls är så vanligt, och dessutom så känner jag ingen (och jag känner ganska mycket folk) som har drabbats av detta.
 
2. en inoficiell arbetsintervju på en av Stockholms finaste restauranger..med dottern i knät. Resulterade i katastrof, och såret har ännu inte läkt.
 
3. första tänder och första steg. Stegen kom på sjukhuset med stöd av sjukhussängen. Nu behövs inget stöd längre och det är faktiskt det roligaste hittills! Jag håller henne i handen och hon går där bredvid mig med sina jätte steg i sina klumpiga röda skor..
 
Och sen har det varit en massa funderingar. En tid av förluster, rädslor och kriser är en tid av tankar. Det känns som att tempot går ner runtomkring. Som att mycket av det som har varit uppblåst och abstrakt plötsligt tappar luften och avslöjas i sin rätta skepnad.
 
Jag fick inte mitt frömjobb, men hon är frisk.
 
Jag har aldrig velat att mammarollen ska bli en substitut för mina drömmar och ambitioner, eller trösten för att jag har misslyckats med annat. Jag har kämpat, både fysiskt och mentalt, för att behålla de bitarna av mig som fanns innan jag fick barn, att inte ändra riktningen jag hade innan.
Nu har jag försonats med tanken på att det kanske går långsammare, och vägen blir smalare och jag kanske blir trött och tveksam..men riktningen kan förbli densamma.
 
Jag har också tänkt på Maria Callas och varför jag älskar hennes personlighet - det är i hennes motgångar som hennes styrkor kommer fram, hennes trotsiga karaktär, hennes enorma vilja..
Jag fick inte mitt drömjobb, men hon är frisk.
 
Jag har kvar en hel del att bearbeta.


Ett två tre - kör!

2009-03-18 09:39:14

Att blogga är nästintill omöjligt just nu. Min bärbara dator är igenslemmad (det här är andra gången, båda gånger har vi ursäktat hennes destruktiva beteende med tänder som är på väg - inga tänder än dock, bara förstörelse) och den stora datorn i sovrummet kan jag inte heller använda för att då måste jag vända ryggen till henne, min rödhåriga avkomma, och då dröjer det max tre sekunder innan det börjar skrikas och gråtas pga ett av följande skäl:
1. separationsångest (det räcker inte med att vi befinner oss i samma rum och att hon sitter på ett hav av leksaker, vi måste också ha konstant ögonkontakt)
2. hon har försökt klättra på stolen som jag sitter på och ramlat (dåliga erfarenheter raderas ur hennes minne, hon har gjort samma manöver säkert 104 gånger och den har slutat på exakt samma sätt varenda gång)
 
För så ser mitt liv ut just nu. Visst är vi ute och går ibland. Tre trappor upp/ner, ingen hiss, 9 kg rödhårig tjej + skötväska + sittdelen på vagnen.. När jag väl är ute på gatan då är jag redo att läggas in inte ta en promenad. Och då är det alltid enklare att gå nerför än uppför trappan. För uppför har jag oftast en extra påse med barnmat och toapapper och Zara barnkläder och någon skvallertidning. Jag kan bara säga att det inte var någon problem för mig att gå tillbaka till min vikt innan barn. Och fortsätta neråt..
 
På nätterna har vi nattskräck. Skulle man filma det som sker så skulle det förmodligen se ut som om man har snabbspolat - ett kort skrik, en kvinna som hoppar upp, springer, lyfter upp, ammar, allt inom loppet av 2 sekunder. För är man långsam då eskalerar skrikandet och den rödhåriga ställer sig upp, ramlar ner, slår sig, skriker, gråter, blir täppt i näsan av all gråt, gråter ännu mer, lampan tänds, adjö natten, snart ska vi ändå upp. Med min snabba agerande lyckas vi sova 2+2+2 timmar - ungefär. Och vi blir inte vräkta heller.
 
Nu har hon vaknat efter sin tupplur. Då kör vi igen!
 
 
 
 


spännande förmiddagar

2009-03-04 11:49:14

Min bästa vän på förmiddagar, innan det är dags för att ge sig ut på någon lunchdate, är Malou på tv4. Genom att fika med Malou får man veta allt från hur Saviano lever under press efter att ha gett ut Gomorra till hur Moberg kombinerar matlagning med skådespelarkarriär, allt kryddat med det senaste inom mode, frisyrer och tips på hur man ska få starkare ben. Informationsflödet är enormt, och det händer minst en gång om dan att jag ringer min man och säger
"du, visste du att..bla bla.."
för honom oftast inte så viktiga nyheter eftersom han precis ska in och prata med chefen, typ. Information som
"jag vet att du är upptagen, men på morgonnyheterna pratar de om gårdagens avsnitt av Diplomatena, och jag kan säga att vi inte var de enda som blev upprörda och chockade.." och svaret blir
"skriv upp allt så kan vi prata om det ikväll.."
 
Han förstår inte vikten av saker jag hör och ser på tv.
 
Jag undrar bara en sak - vem ansvarar för Malous val av kläder?


Fika får vänta tills hon blir tonåring

2009-03-02 09:20:37

Igår tog hela min lilla familj, mamma, pappa, barn, promenad till Södern. Förr i tiden, när jag bara var jag och inte kände mig ofullkomlig och konstig när jag gick utan vagnen att stödja mig på, då tillbringade jag många sköna timmar på Södern. Jag bodde tom där i omgångar, tog långa promenader med min dåvarande hund, och fikade in absurdum.
 
Nu var jag alltså tillbaka, men i en ny skepnad. Bekväma promenadsskor och barnvagn. Jag hade kamera med mig och fotade kullerstensgränder och små detaljer på husen vi gick förbi. Under oss såg man båtar, is, Stadshuset som avspeglades i isen, människor. Där uppe sken solen. Lillan sov.
 
Och så försvann solen. Och hon vaknade och var allt på en gång - frusen, hungrig, rastlös, arg, kall och uttråkad. Ville lämna vagnen. Gallskrek. Då skulle vi in och fika på det första bästa fikstället. Och det är värt att påpeka att vi inte beann sig i den delen av stan som töntigt skamligt och pretentiöst kallas för Sofo utan på Hornsgatan.
 
Men - inga passande lokaler för min lilla familj fanns det att hitta. På det första försöket fanns plats men ägaren verkade inte överlycklig över att familjen ville occupera halva lokalen (den var liten men tom) och vi bestämde oss utan ett ord att gå ut och bojkotta stället. Vilket visade sig vara fel. Intensitet i hennes skrik ökade (vilket vi inte trodde var möjligt men lillan överraskade) och kylan flyttade in i mig för att stanna.
 
Det kan inte vara en slump att alla ställen är så pyttesmå och att de har barrikaderat enteriörer med åtöljer och diverse föremål för att man inte ska kunna ta sig in till det lediga bordet.
 
Det blev ett fika till slut. Dottern var på uselt humör, vi svepte i oss det dyra kaffet och försökte ignorera alla blickar som sade "kunde ni inte stannat hemma med ert jobbiga barn?". Det kanske är bara mina fördommar men de bygger på minnen från tiden innan..
 


frigolit+barn=utflykt

2009-02-19 15:08:37

Vem säger att livet med småbarn är tråkigt och förutsägbart?
Vi hade planerat ett bibliotekbesök och möte med mammagruppen idag. Det var innan lillan började hosta sådär konstigt och jag såg att hon höll en avbiten bit frigolit i handen. Panikslagen ringde jag först till min mamma - hon trodde inte det var någon fara, sen till min man för att fråga vad frigolit heter på svenska, sen Vårdguiden som uppmanade mig att direkt åka till akuten för frigolit kan hamna i lungorna..aj aj, panik och tårar..
 
Väl där, på akuten, skrattade frigolittjejen och var hur pigg som helst, och det visade sig att lungorna och hela hon var ok. Eftersom min man också kom till akuten bestämde vi oss att äta lunch med hans syster som jobbar i närheten, men eftersom det inte var lunchtid än tog vi en promenad i eller på den fina Brunnsviken..sol, is, inga människor, vi och barnvagnen med den sovande och friska tjejen i den... Och när det blev dags för mat tyckte systern att vi skulle gå till ett hotel i närheten och äta där och de serverade världens godaste fisk (inget man blev mätt på efter en timme på isen, men ack så god, stekt i mycket mycket smör) och vi satt där och njöt, de två (syskonen) av att ha lite ledig tid, jag för att mitt på dan sitta på en riktig restaurang utan en enda barnvagn..
 
 


Bara två punkter

2009-02-03 21:18:28

Två saker kan jag säga efter de här två senaste veckorna:
 
1. Det är bättre att ha många problem och orosmoment än bara ett eftersom man då fördelar sin oro, rädsla och sorg.
Det är så mycket som är jobbigt just nu att jag inte kan fokusera på bara en sak och detta är min räddning.
 
2. Köp inte en resa till din mamma i födelsedagspresent om du har för avsikt att ta med på resan din sju månaders bebis som precis har lärt sig krypa. Har du redan gjort det, och ni ska till Berlin, kolla upp ifall en snöstorm är på väg över stan och ta med dig lite varmare kläder än en tunn, snygg silverfärgad rock.
Det du tyvärr inte kan göra någonting åt det är att flygplanet blir tre timmar försenat, att du blir magsjuk på flyget, att folk missar att dammsuga på Arlanda och i en hel del butiker där ditt barn noggrant undersöker mattor och rensar dem från allt skräp genom att stoppa det i sin lilla mun..
 
Det är mycket mycket mycket lättare att resa med barn när de är riktigt små.
 
Det positiva är att jag precis har ätit den fantastiska sushin - 10 blandade på sushi restaurangen på Nybrogatan (jag kommer inte ihåg vad den heter) - alla som bor eller besöker Stockholm - missa inte den!


Romarnas förlossningstips

2009-01-18 22:04:56

Tyvärr så hittade jag dessa tips sju månader efter att jag födde M, men det gäller att komma ihåg dem till nästa gång.
 
Plinius den äldre, romersk författare, tipsar kvinnorna att för en lättare förlossning ta högra tassen från en död hyena och lägga den på magen. Det är även bra om hon bär på en amulett insmord med askan från en bränd igelkott blandad med olivolja, och dessutom sväljer maskar i russinvin.
 
Jag undrar bara hur många metoder som testades innan man kom fram till de här framgångsrika knepen.
 
 


Äntligen har de fått värme

2009-01-18 21:52:58

Min morfar är 78 år, har haft tre hjärnblödningar och har svårt att gå. Han bor i ett hus i Sarajevo, själv. Jag är konstant orolig för honom - ibland åker jag till honom, lagar en massa mat, betalar räkningar, stryker hans kläder, umgås med honom. Vi börjar dagen med att skåla och ta en klunk brännvin. Sedan måste jag åka hem, och det känns alltid fruktansvärt att lämna honom. Det finns ingen form av Hemtjänst i Bosnien och min morfar skulle aldrig, aldrig gå med på att placeras i något hem. Han är en gammal direktör, och direktörer i fd Jugoslavien var lika med små gudar. Det är bara det att den lilla guden inte har kraften kvar i sin kropp. Att han nu i flera veckor var utan värme på grund av rysk gasbojkott, och att temperatur i Sarajevo pendlade mellan -10 och -15 gjorde inte saken bättre.
Men nu har de återigen fått värme och jag kan andas ut.
 
När jag ringer till morfar vill han alltid höra hur lilla M mår, vad hon har gjort under dagen. Han lyssnar när hon andas i luren eller äter på den. Det ger honom en kort känsla av lycka.
 
Lilla M vet inte om det men hon har blivit allas vår bot mot oro, problem, missnöje.. Hennes blotta existens har gett alla ett hopp, en ny mening. Min splittrade, sårade familj lever kvar. I något så litet och så fint. 


Inget mer sött

2009-01-11 21:22:15

Det handlar inte om vikt eller nyårslöften. Det handlar om tandläkarräkningen som jag fick i fredags. Många - för många tusenlappar för en enda tand.. Jag var hos tandläkaren i augusti, och jag trodde att han hade glömt att ta betalt. Jag vet att han måste ta betalt för att överleva men jag hoppades ändå att han hade glömt mig. Min tandläkare är inte en jätte bra tandläkare. Dessutom så tar det mig mer än en timme att åka till honom. Och ibland glömmer han bort bokningen - han är inte där när jag kommer helt enkelt. Och ibland dubbelbokar han. Ibland blandar han ihop min journal med min systers. Då säger han att något inte stämmer.. Men jag har gått hos honom ända sedan jag först kom till Sverige. För att han skickade den första kallelsen. Och för att han glömmer att ta betalt. Ibland. Och ger mig studentpriser. Och ger mig alltid så många sprutor som jag vill ha (när jag var nio drog en tandläkarpraktikant från Kina ut en jätte inflamerad tand - utan bedövning - och skapade en skräck hos lilla mig). Men nu verkar finanskriget ha påverkat både hans minne och hans priser.
 
Fem tusen tre hundra trettio kronor.
 
Om jag bara hade fått räkningen före NK rea förra veckan.. Barnavdelningen. Adrenalinkick. Mer än två timmar i kön. Påsarna gömda under sängen (min kära man mår bättre av att inte veta).
Någon som vill köpa oanvända märkeskläder i ministorlekar?


GOD FORTSÄTTNING

2009-01-03 16:30:06

Vi åkte alltså inte till Sälen som vi hade planerat. Ett helt rum är fyllt med öl och vin, våra skidkläder ligger vid sängen. Tillsammans med min och bebbens lilla svarta. Det positiva med att vi tillbringade den viktiga kvällen snoriga och febriga och olyckliga är att vi inte behövde tillbringa två hela dagar i bilen. Att vi sparade några kronor. Att jag inte behövde köpa nya skor.
 
Det negativa var att sällskapet hade det kul ändå. De säger att  barn har en självcentrerad världsbild - de kan inte föreställa sig en värld utan dem i den. Sen försvinner den barnsliga världsbilden och ersätts av en mycket mer deprimerande bilden, nämligen att världen kan och kommer att existera utan mig, och även nu när jag finns i den så kan jag inte påverka mycket.
 
Men min världsbild har inte förändrats. Jag kunde inte föreställa mig att folk kunde ha en lyckad nyårsafton utan att jag var där och underhöll. Höll tal och anordnade bastutävlingar. Och det visade sig att de kunde det.
Att vara 30 och inse att man inte är universums centrum är smärtsamt.
 
Därför tröstade jag mig igår med att spendera de kronorna som inte användes för stugan, mat och liftkort på lite onödig, underbar lyx.  Stockholm var kall och solig och utbudet var mer än tillfredställande. Mannen tog hand om vår dotter, och jag gav mig ut utan ens handväska i handen (en yrkesskada sedan skötväska intog central plats i min hall). Vanligtvis brukar det vara utplockat när jag kommer hem, men nu var jag där, på plats, i helt rätt tid. Tom bebben fick sig ett par byxor/underställ i kashmir och silke  i en underbar beige-rosa färg. Efter 40% rea kostade de nästan inte så farligt mycket.
Det enda är att hon lyckades förorena dem redan imorse. Och att de inte får tvättas.
 
God fortsättning allihopa och låt oss vara starka och viktiga det här året. Världen kanske kan existera utan mig, men inte min värld!


Deda Mraz

2008-12-29 19:59:33

Så heter jultomte på bosniska, och alla andra språken på Balkan som en gång i tiden ingick i serbokroatiska. Deda Mraz betyder farfar (morfar) frost. Han har funnits så länge jag kan minnas, och så länge min mamma kan minnas. Vi levde i ett kommunistiskt land där religiösa högtider var en privat angelägenhet, men Deda Mraz tillhörde alla, och speciellt barnen. Han kom norrifrån (kanske från Sverige?) och hade med sig julklappar. Till allas glädje.
Men inte nu längre. För ungefär några år sedan kom några politiker på att Deda Mraz var en religiös symbol, ett importerat och överflödigt inslag i den bosniska vintern och beslöt sig att förbjuda Deda Mraz i bosniska förskolor.
 
Demonstrationer har pågått i flera dagar i Sarajevo med kravet att Deda Mraz ska komma tillbaka till bosniska barnen. Jag hoppas föräldrarna inte ger sig och fortsätter kampen mot idioter som vill beröva barnen den lilla glädjen som väntan på Deda Mraz innebär.


Och så har tomten äntligen åkt hem..

2008-12-28 15:05:35

Innan jag kom till Sverige firade jag inte jul. Det enda vi firade i december var nyår. Jultomten fanns där under hela månaden och delade ut presenter till barnen (oftast på företagen där mammor och pappor jobbade), och vi hade julgran, men det fanns inget julfirande. På julafton gick vi ofta på Midnattsmässa dock – alla i Sarajevo gjorde det oavsett religion (de flesta var ända ateister), men inget julhandlande, inga stora måltider, ingen ledighet ens.

 

De första åren i Sverige stod jag emot all julhets. Jag förstod mig inte på det, jag hade inga nostalgiska barndomsminnen kopplade till julmusik, inslagning av paket, maträtter.

Sedan blev jag långsamt indragen i det hela. Överöst med presenter från min nya familj. Hemlagad sill, glögg och pepparkakor. Och nu är jag fast.

 

Sjuk och utmattad sitter jag och skriver detta. I år kom jul plötsligt, utan snö, med noll mysighetskänsla. Presenterna inhandlades i sista sekunden, det fanns varken lust eller inspiration för vad som skulle köpas, julen tillbringades i ett litet hus, med många små skrikande barn, och ännu fler batteridrivna leksaker som barnen hade fått i julklapp och utforskade flitigt, barnakuten besöktes två gånger, bebben har skrikit dag och natt på grund av tänderna som är på väg, mat- och sömnrutiner är som bortblåsta och själv blev jag sjuk redan dag två..

Nu är vi åtminstone hemma och det är skönt.  Febern gör att jag inte kan och inte behöver göra något, inte ens packa upp väskorna. Pga risken att bebben smittas är jag befriad alla mina mammaupgifter. Jag är ledig från mammaledigheten. Ledig från mellandagsrean. Ledig från stressen över vilka skor jag ska ha på mig på nyårsafton.



rätt eller fel

2008-12-17 17:05:22

Jag har en bekant som är uttalad feminist och som har en tvåårig son. Hon har sedan barnets födsel varit konsekvent med att behandla honom som ett barn och inte som en pojke. Han har fått dockor och rosa kläder. Han har tom haft klänningar på sig. Jag har beundrat henne för hennes styrka och principfasthet, men nu när pojken har börjat på förskolan tycker jag faktiskt synd om honom.

Oavsett hur bra syftet med det hon gör är så känns medlet fel. Så känner jag. Vi ska inte utnyttja våra barn för att uttrycka våra åsikter. Så snart barnet börjar på förskola utsätts det för en socialisering, det ska hitta och hävda sin plats, jämföras med andra och bygga upp sin egen identitet och man ska inte försvåra den processen för sitt barn genom att låta dem vara budskapsbärare för våra åsikter och vår tro. Eller, har jag fel i det?

 

Jag går så långt att jag använder det argumentet för att inte döpa mitt barn. Nu är det så att jag inte är kristen och saknar varken tro eller traditioner kopplade till någon religion, och därför ser jag dop för vad det är, nämligen en tydlig religiös yttring. Inte enbart en vacker tradition som många kallar det för. Dessutom så har jag upplevt ett krig som bekämpades till stor del i religionens namn och med stöd av olika religiösa ledare vilket gör mig extra försiktig mot allt som görs i religionens namn. Men jag firar jul som en numera familjetradition, och jag vill inte att min skepticism mot religion ska påverka mitt barn heller. Jag vill bara att hon ska få välja själv – att tro eller inte tro, och vad hon sen vill tro på.

Själv har jag tom läst religionshistoria på universitetet för att närma mig och försöka förstå kärnan i folks tro, men det är mig fortfarande lika obegripligt. Hur djupt jag än gräver i mig själv så finner jag inte den.  Stig Dagerman skrev i ett av sina brev att ”att sakna tro gör att man aldrig kan vara fullkomligt lycklig”. Utan tro saknar man en dimension liksom.



What's the ball anyway..

2008-12-16 09:50:02

Det säger Askungen när hon tittar på slottet där alla kungligheter roar sig medan hon sitter kvar hemma och inte får vara med. I alla fall i den ursprungliga Disney versionen som jag växte upp med.
 
Jag kände mig som Askungen när jag igår, eller rättare sagt i natt, kl. 3.00, då jag tittade på Hasseludden från baksätet av min bil. Den ultimata njutningen, den underbara tempura sängen, utomhusbadet, sköna tofflor och morgonrock, den fantastiska frukosten och massagen som jag inte fick uppleva.. Det var tänkt som min första natt utanför hemmet sedan jag blev mamma.  En natt då jag bara skulle njuta, äta gott, SOVA, och ladda batterierna. Men så blev natten något förkortad. Kl. 23 fick jag första oroväckande samtal hemifrån - pappan var ute med lillan och promenerade!? Sedan somnade hon för att sedan vakna igen och vara otröstlig och få ännu en promenad på stan, och efter den tredje promenaden kändes det att de lika gärna kunde komma och hämta mig. Vilket de gjorde. Under bilfärden somnade dock bebben och sover fortfarande.
Och Askungen känner sig väldigt trött..
 


BB i Ukraina

2008-12-12 12:02:58

Var det någon som såg dokumentären om förlossningskliniken i Ukraina som nyligen visades på Kunskapskanalen? Jag kom att tänka på den när jag nyss pratade med en väninna som klagade över maten som hon fick efter förlossningen i Danderyd. Maten var "tråkig".
 
På förlossningsavdelningen i en liten stad i Ukraina såg barnmorskor ut som tagna ur Marilyn Manson video, ingen log mot de stackars föderskor, maten de fick gång på gång var någon seg grön soppa och kvinnornas män fick självklart inte komma in. Ingen lustgas, ingen föräldrarutbildning, inga Pampers blöjor. Där satt de med sina värkar och den gröna maten och ändå var det ingen som klagade.
 
Förutom en som tyckte att det var jobbigt med sura uppstötningar under graviditeten. Hennes rumskamrat förklarade då att det berodde på att barnet i magen hade för mycket hår och tipsade henne om att dricka cigarettaska blandat med vatten.


Kulturavgrund

2008-12-10 17:53:11

Samtidigt som jag känner att jag integreras på en nivå där det fanns en lucka, av det enkla skälet att jag själv inte har upplevt min barndom i Sverige, så gör samma anledning att jag upptäcker hur mycket den kulturen jag växte upp i skiljer sig från kultur som mitt barn nu ska växa upp i.
 
Att inte glömma bort är även det faktum att 30 år har förflutit sedan min mamma lärde sig det hon nu envist försöker få mig att applicera på mitt barn. Det finns en oöverstiglig avgrund mellan den kultur som jag som förälder nu fostras i (av BVC, diverse föräldragrupper och informationsidor på Internet) och den kultur som jag själv fostrades i.
 
Sen tänker jag att även om en del av de förslag jag får "hemifrån" verkar livsfarliga så har jag överlevt min barndom. Trots att jag växte upp på kamomill, tandsprickningskräm och en blandning av vatten och honung som nappen regelbundet stoppades i...


Plötslig integration

2008-12-10 17:47:24

Idag firade vi att bebbe har "fyllt" fem månader. Vi hade några gäster på besök, och eftersom inga av dessa hade egna barn, och eftersom jag gärna ville visa inför dem (speciellt inför dem) att man visst kan göra allting "precis som innan" (även om det inte är helt sant) jobbade jag hårt med att förvanda vår lägenhet till ett städat hem fyllt med doftljus, tilltugg och skön och förvandla vårt barn till världens trevligaste och charmigaste "accessoar". Och under denna "föreställning" överraskade jag både mig själv och omgivningen med mina kunskaper i svenska ramsor (jag kan säga att det krävdes en hel del underhållning för att bebben skulle hållas i rätt form).
 
Jag som för bara tre månader sedan fick hitta på egna texter till partisansånger som jag svagt mindes från min barndom har nu en repertoar på minst 20 svenska ramsor..
Vilket har fått mig att inse följande:
 
1.      att få barn i ett annat land påskyndar och påtvingar integrationen - kanske tom en frivillig assimilation (om begreppet tillåter någon form av fri vilja överhuvudtaget) om man som jag i det här enkla fallet inte har koll på ramsor på sitt modersmål.
2.      att källan till min pessimistiska läggning finns i mina barndoms sånger (partisansånger handlade oftast om döda partisaner..)
 


Två B som inte går ihop

2008-12-10 17:30:05

Nej, det är inte bakfylla och barnkalas som jag syftar på. Det är bilbarnstol och Bosnien.
 
Jag vet inte om barn i Bosnien åker bil. Eller rättare sagt om de åker taxi. För om små barn åker taxi i Bosnien då använder de inte bilbarnstolar. Och hur vet jag det? Ja, för att vi under vår 36 dagars långa semester i Bosnien (eller mer precist i utkant av Sarajevo och utan egen bil) inte hittade en enda taxi som hade tillräckligt långa bälten för att man skulle kunna spänna fast vår bilbarnstol. Och nej, det var inte någon gigantisk bilbarnstol vi hade med oss utan en vanlig fin liten Maxi Cosi.
 
Inte nog med det, taxichaufförer tyckte vi var lagom jobbiga och mycket konstiga som anmärkte på detta och sade att de minsann aldrig hade krockat och inte kommer göra det den gängen de skjutsar vårt barn heller. Ska man lägga till att jag aldrig har sett en fastspänd taxiförare i Bosnien.
 
Nu är det så att jag personligen inte hade krånglat så mycket kring det hela - det gällde ändå ganska korta avstånd, och stolen kunde klämmas in fint även utan bälte, men bebbens pappa saknade den flexibiliteten fast han själv växte upp under en bilbarnstolsfri tid och överlevde den.
 
Vi kunde alltså välja mellan att åka spårvagn i 40-graders värme - eller taxi utan bälten. Jag kan säga att vi tillbringade en stor del av semestern med att utforska den förorten där vi bodde.
 
Men det gjorde inte så mycket. För då hade jag nämligen kommit över den största besvikelsen - nämligen det faktum att jag under den pågående filmfestivalen inte fick se en enda film. Behöver jag säga att resan timades efter festivalens början och köptes redan 2 månader innan bebben föddes...
 
Nu vet jag att en tvåmånaders ammande bebis inte går ihop med bio inte ens när bilbälten räcker till.

 
 

Chefsredaktör Sandviks Parenting Portals: Karine Frafjord
Kontakta kundservice

 

Babyvarlden.se följer "Spelregler för press, radio och TV".


Sandviks Förlag erbjuder föräldravägledning genom Babyvärlden.se, och rätt bok till rätt tillfälle genom Goboken.se och Twinsy.se.
Med andra ord – vi hjälper föräldrar och barn att utvecklas tillsammans. Sandviks – Enriching young minds.

Copyright © Babyvärlden.se/Sandviks förlag AB. Kopiering av material på Babyvärlden är inte tillåtet utan avtal.

Till toppen av sidan